102 minuter / 102 minutes

102 minuter är skriven av Jim Dwyer, och handlar om kampen för överlevnad inne i World Trade Center. Berättelsen är baserad på intervjuer med de överlevande själva, samt anhörigas berättelser om de sista samtal, mail och sms de fick från de som inte överlevde. Berättelsen är otroligt bra skriven, den känns inte snaskig och överdramatisk på nåt sätt utan är ganska nedtonad. Den är också skriven på ett sånt sätt att man inte förstår vilka i berättelsen som kommer att överleva, och vilka som inte kommer att göra det. Förutom personliga porträtt av personerna inne i WTC och räddningspersonalen på plats, får man även veta häpnadsväckande fakta om själva tornen, såsom att det bara fanns tre trappor i varje torn trots att ett torn av den storleken behöver, och enligt lag ska ha, minst sex. Trapporna var dessutom väldigt smala och placerade i en klunga mitt i tornet, vilket gjorde att när planen kraschade in i tornet förstörde de inte bara en nödtrappa utan alla tre, eftersom trapporna befann sig på samma ställe.

Det mest gripande är ändå alla fantastiska berättelser om hur människor i en nödsituation kan hjälpa varandra, som kontorsarbetarna som bar en handikappad man nerför 47 trappor, och en annan grupp kontorsarbetare som istället för att fly från tornet klättrade uppåt och systematiskt befriade minst 70 personer som var strandsatta i hissar och kontor.

Den här boken var en riktigt nagelbitare från början till slut, jag sträckläste den i galet tempo. Den var extremt bra och jag rekommenderar den definitivt. En av mina absoluta favoritböcker! Den får 5 chokladbiskvier av 5 möjliga!

Mitt psykiatriska liv

Mitt psykiatriska liv är Johan Cullbergs memoarer. Johan Cullberg är professor i psykiatri med väldigt lång erfarenhet. Han är även författare till böcker som används flitigt av bland annat mig själv i min utbildning, och han är också anhörig till en bror som i hela sitt liv har lidit av psykisk sjukdom. Jag hade inga större förhoppningar på den här boken men den var överraskande bra. Cullberg skriver väldigt intressant om psykiatrin, både om sina upplevelser som anhörig på den tid när psykiatri mestadels betydde förvaring och experiment, och som psykiatriker med makt att faktiskt förändra en del saker inom psykiatrin. Jag rekommenderar den till alla som vill ha lite bättre inblick i den svenska psykiatrins framväxt. Det låter som ett tungt ämne men boken är ganska lättsamt skriven och inte särskilt tjock så man ska inte låta sig luras av ämnet. Boken får 3 mazariner av 5 möjliga.

Champagneflickan - en svensk strippa berättar

Champagneflickan är skriven av Caroline L Jensen, och den handlar om hennes tid som strippa i Köpenhamn, och hur det kom sig att hon alls gick från juridikstudent till strippbranschen. Det hela började faktiskt med en lägenhetsbrand. Hennes lägenhet brann ner och hon hade ingen hemförsäkring. Soc vägrade hjälpa henne eftersom hon inte hade hemförsäkring och därmed fick skylla sig själv, och hon var som sagt fattig student med dåligt betalt extrajobb. Vad göra? Att strippa verkade vara den perfekta lösningen med tanke på att Caroline av naturen var utrustad med både exhibitionistiska drag och stora meloner, och Köpenhamn verkade vara det perfekta stället eftersom betalningen var bättre och lagarna var generösare.

Boken ger en väldigt intressant och ärlig inblick i strippvärlden, och den är ganska positivt vinklad vilket jag gillar. Det är ingen snyfthistoria om en tjej som mår skit och låter sig bli utnyttjad för att hon inte vet om något annat. Det är en historia om en tjej som hamnar i en knepig sits och gör det bästa av den. Om något är det männen som blir utnyttjade, hur man kan betala flera tusen kronor för en flaska skumpa, att se en tjej vicka på röven och höra falska komplimanger övergår mitt förstånd, men så är det. Om något så får den här boken mig att känna att fan vilket dåligt beslut att sitta här och läsa dammiga böcker och skriva trista tentor, när man kunde ha skakat sina meloner och håvat in tusentals lättförtjänta skattefria pengar på korkade killar.
Den här boken rekommenderas verkligen! Den får 4 strippstänger av 5 möjliga.

Kom närmare / Come Closer

I Kom närmare, skriven av Sara Gran, får vi följa huvudpersonen Amanda, som verkar ha ett perfekt liv: bra karriär, bra karl, bra lägenhet. Bortsett från den lilla detaljen att hon verkar vara besatt av en demon. Det börjar med små små tecken; hon hör knackningar i väggarna, hon glömmer bort saker hon gjort och gör saker hon aldrig trodde hon skulle göra, som att trycka in ciggen i benet på sin man. Saker och ting blir värre och värre, och Sara börjar förlora kontrollen över sig själv.

Det låter väl bra, eller hur? Jag hade höga förväntningar på den här boken men tyvärr blev jag besviken. Den var bäst i början men sen gick det utför och spårade ur ganska mycket, och det småläskiga försvann. Som tur är så är det en väldigt kort bok, så den var inte särskilt tung att komma igenom. Tyvärr är det en av dessa böcker jag kommer att glömma inom kort. Den får 2 risbollar av 5 möjliga.

Dagen min dotter blev galen / Hurry Down Sunshine

Michael Greenberg har skrivit den här boken som handlar om när hans 15åriga dotter Sally drabbades av en psykos. Det första som slår en med den här boken är förstås titeln, som är vidrig enligt mig, och jag tvivlar på att Greenberg skulle ha tyckt om den. Originaltiteln Hurry Down Sunshine är definitivt mer sympatisk men ger troligtvis färre läsare. Även omslaget på boken får en verkligen att känna att wow, nu ska man läsa om en helt galen brud, vilket känns lite trist och stereotypt.

Perspektivet i boken är ju en pappas perspektiv på sin dotters psykiska sjukdom vilket är väldigt intressant att läsa men den går inte lite för ytligt på själva psykiatribiten för min del. Fokus i boken är på hur familjen tacklar sjukdomen, hur de upplevde Sallys vistelse på psykiatrisk vårdavdelning och hur det gick för henne sen. Jag hade gärna velat läsa lite mer om vilka behandlingar Sally fick och lite mer från hennes synvinkel, men det är ju inte hon som är författaren. Allt som allt blev jag lite besviken, boken var inte så jättefängslande som jag trodde den skulle vara med tanke på ämnet. Men är man intresserad av att läsa om psykiska sjukdomar är den definitivt läsvärd. Den får 3 pommes frites av 5 möjliga.

Vulkanutbrott och istider

Vanna Beckman och Tom Fahlén har skrivit en riktigt bra bok, som handlar om bipolär sjukdom. Korta texter om sjukdomen varvas med personers egna berättelser om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken (jag har läst många bra böcker på sista tiden!) av flera skäl. Dels är den lagom lång och lagom svår, jag tror att de flesta som läser den kan ta till sig den och bli fängslade av hur det är att vara fångad i en stormvind av manier och depressioner. Berättelserna är mer händelserika än de mest fantasifulla av skönlitterära historier. Den har även ett huvudsakligen positivt budskap som understryks av personernas egna berättelser. Om det finns ett budskap så är det nog att det går att leva ett bra liv trots en psykisk sjukdom, och jag gillar verkligen såna berättelser och jag tror att de behövs. Boken får 3.5 lyckokakor av 5 möjliga.

Döden skall du tåla

Denna bok är skriven av Karin Fossum, Norges okrönta deckardrottning som även är väldigt poppis här i Sverige. Fossums böcker brukar vara mer oförutsägbara och med mer intressanta vändningar och vinklingar än andra deckare, och det gällde även för den här berättelsen. Medan två föräldrar äter middag häller någon blod i barnvagnen där deras baby sover middag. En kvinna läser sin egen dödsannons och en man öppnar dörren för likbilen som är på besök för att hämta honom själv. En hel stad hålls i skräck av någons hemska spratt. Kommer nästa bus att bli ett med dödlig utgång? Jag läste klart den här boken på ett litet kick, den är både välskriven och fängslande. Kommissarien som utreder de hemska hyssen är en ganska stereotyp medelålders man med krångel i privatlivet, ungefär som de flesta poliser brukar vara i kriminalromaner men det är nog det enda som är förutsägbart i boken. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en lite annorlunda och inte särskilt svårtuggad deckare såhär i slutet av semestertider. Den får 3.5 munkar av 5 möjliga.