I ondskans spår/ Aftermath

I ondskans spår är skriven av Peter Robinson, och är en riktigt klassisk kriminalroman. Vad som verkar vara ett vanligt familjegräl visar sig vara något mycket värre. Hemma hos Lucy Payne och hennes make Terrence finner man början till lösningen på ett flertal unga flickors försvinnanden, men svaret kanske inte är så enkelt som man först tror. Överkommissarier Alan Banks och hans kollegor börjar gräva i historien och upptäcker fler och fler mörka hemligheter...

Den här boken var en bra deckare med den obligatoriska buttra polisen som förstås har minst lika mycket problem i sina privata relationer som han har med att lösa sina fall. Det ingår även en profilerare vilket jag uppskattar i böcker, då blir det lite mer fokus på psykologiska processer hos mördaren och offren, och inte bara det vanliga rabblandet av blodanalyser och fingeravtryck som jag lätt blir uttråkad av. Det är kul att se på CSI, inte lika kul att läsa om det, enligt mig. Boken var inte exceptionell på nåt sätt och den kommer nog att försvinna ur mitt minne ganska snabbt, men den var absolut välskriven och med en bra historia. Den är helt klart läsvärd. Den får 2.5 popcorn av 5 möjliga.

På Y-fronten intet nytt

...eller jakten på den nya mansrollen, heter Peter Erikssons bok som handlar om just mansrollen. Hur går det ihop att män har sämre betyg men högre lön än kvinnor? Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka? Är manligheten i kris?

Det här är bara några av de frågor som diskuteras på hundratals olika sätt, och som Peter Eriksson försöker besvara på det allra bästa sättet: ett jävligt roligt sätt. Den här boken är jättesmart, välskriven, grymt rolig, och den ger aha-upplevelser i varje kapitel. Det här är den sortens bok som jag läste ut på rekordfart samtidigt som jag försökte lägga ifrån mig den så mycket som möjligt för att den inte skulle ta slut så himla fort. Jag rekommenderar verkligen den här boken för både kvinnor, män, och allt däremellan oavsett om man tror att manligheten är i kris eller ej, och jag kommer definitivt att läsa om den nån gång. Följande citat från sidan 48 i boken säger ganska mycket om tonen i boken:

Historiskt sett har kvinnor ofta tagit över mannens sysslor i tider av krig, med lyckat resultat. Nu bryr de sig inte längre om att vänta på att det ska bli krig. I dag ser vi kvinnor som är domare, biskopar, presidenter, elitsoldater och självmordsbombare. De boxas, flyger rymdskyttel, leder multinationella företag, jagar vilda djur, försummar familjen, tittar på Sportextra, rånar och mördar, kollar vad det var som lät på nedervåningen mitt i natten, försörjer sin man, kör för fort, bär ner tunga kartonger från vinden, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), torterar krigsfångar - ja, allt det där som män brukar göra. Utom att få för tidig utlösning.

Den här boken var helt enkelt kanonbra, och den får 5 speedos av 5 möjliga. Läs den!

Hypnotisören / Paganinikontraktet

Hypnotisören och Paganinikontraktet är skrivna av Lars Kepler. Anledningen till att de får samma recension är att jag tycker att det positiva och det negativa är ungefär samma med båda böckerna. Hypnotisören handlar om en hypnotisör som lovat att aldrig nånsin hypnotisera någon igen, vars som blir kidnappad. Varför vill han inte hypnotisera, och har sonens försvinnande något med det att göra? Paganinikontraktet är lite gormigare att förklara utan att avslöja för mycket, men det handlar i alla fall om vapenhandel och två människor som blir förföljda av en okänd person som vill mörda dem, och om vad ett Paganinikontrakt faktiskt är för något.

Att läsa dessa böcker var väldigt speciellt, lite som att läsa en actionfilm. De var verkligen inte tråkiga, snarare tvärtom. Det hände faktiskt för mycket. Det blev lite väl otroligt, lite väl utspårat, lite väl mycket på samma gång. Det kändes inte helt trovärdigt för mig, och det var också såna typer av händelser som passar bättre i en film men som inte riktigt gör sig rättvisa i en bok. Som explosion efter explosion efter krasch, och såna saker. Personerna i böckerna kändes också ganska färglösa och inte så trovärdiga. Båda de här böckerna var, för mig, för mycket av det goda. Eller det onda, rättare sagt. Men de var aldrig tråkiga och jag var ändå hela tiden nyfiken på hur de skulle sluta. De får därför 3 räkcocktails av 5 möjliga.

Still

Still är skriven av Hassan Loo Sattarvandi. Det här är en sån bok som får mig att undra: får vem som helst skriva en bok? Boken handlar om några killar som driver omkring och röker på och har allmänt tråkigt. Vad som händer sedan vet jag faktiskt inte, men andra recensioner jag läst avslöjar att det inte är så himla mycket. Nej, jag orkade inte läsa ut den här boken, inte ens nästan. För det första var språket så irriterande att jag nästan fick krupp. Det. Finns. Inga. Punkter. Inga. Punkter! Boken är bara ett oändligt oengagerande rabblande som aldrig verkar ta slut, och jag tycker faktiskt att livet är för kort för att slösas på sånt. Så om någon har läst den här boken, avslöja gärna slutet för mig, gärna med en kort notis om vad bokens poäng är. För jag har faktiskt ingen aning. Boken får noll pitabröd av fem möjliga. Punkt och slut.

Sanningen om diamanter / The Truth About Diamonds

Den här bloggen har fått ligga på is ett tag men nu är jag hemma med näsan i böckerna igen. För att ha nåt att fördriva en seg tågresa med lånade jag den här boken av min kära vän Jossie. Den är skriven av Nicole Richie, och Nicole är även med i boken, men det är inte hon som är huvudpersonen. Och inte nog med det, huvudpersonen Chloe Parker är påhittad. Det gjorde mig väldigt förvirrad och jag var tvungen att googla mig fram till sanningen, men så är det alltså. Karaktärerna i boken är påhittade men även Nicole har en framträdande roll, och vissa andra karaktärer är nog i själva verket riktiga människor...tror jag. Ja, hur som helst så har jag aldrig läst en bok med den formen förut så det var intressant.

Boken handlar i alla fall om Chloe Parker, vars liv är löst baserat på Nicoles, och hennes liv som en av Hollywoods unga elit, med allt vad det innebär av festande, slagsmål, droger och paparazzi. Boken var helt okej och den fördrev absolut en seg tågresa, men förutom blandningen mellan sanning och fiction var den inget särskilt märkvärdigt. Den får 2 champagneflaskor av 5 möjliga.

102 minuter / 102 minutes

102 minuter är skriven av Jim Dwyer, och handlar om kampen för överlevnad inne i World Trade Center. Berättelsen är baserad på intervjuer med de överlevande själva, samt anhörigas berättelser om de sista samtal, mail och sms de fick från de som inte överlevde. Berättelsen är otroligt bra skriven, den känns inte snaskig och överdramatisk på nåt sätt utan är ganska nedtonad. Den är också skriven på ett sånt sätt att man inte förstår vilka i berättelsen som kommer att överleva, och vilka som inte kommer att göra det. Förutom personliga porträtt av personerna inne i WTC och räddningspersonalen på plats, får man även veta häpnadsväckande fakta om själva tornen, såsom att det bara fanns tre trappor i varje torn trots att ett torn av den storleken behöver, och enligt lag ska ha, minst sex. Trapporna var dessutom väldigt smala och placerade i en klunga mitt i tornet, vilket gjorde att när planen kraschade in i tornet förstörde de inte bara en nödtrappa utan alla tre, eftersom trapporna befann sig på samma ställe.

Det mest gripande är ändå alla fantastiska berättelser om hur människor i en nödsituation kan hjälpa varandra, som kontorsarbetarna som bar en handikappad man nerför 47 trappor, och en annan grupp kontorsarbetare som istället för att fly från tornet klättrade uppåt och systematiskt befriade minst 70 personer som var strandsatta i hissar och kontor.

Den här boken var en riktigt nagelbitare från början till slut, jag sträckläste den i galet tempo. Den var extremt bra och jag rekommenderar den definitivt. En av mina absoluta favoritböcker! Den får 5 chokladbiskvier av 5 möjliga!

Mitt psykiatriska liv

Mitt psykiatriska liv är Johan Cullbergs memoarer. Johan Cullberg är professor i psykiatri med väldigt lång erfarenhet. Han är även författare till böcker som används flitigt av bland annat mig själv i min utbildning, och han är också anhörig till en bror som i hela sitt liv har lidit av psykisk sjukdom. Jag hade inga större förhoppningar på den här boken men den var överraskande bra. Cullberg skriver väldigt intressant om psykiatrin, både om sina upplevelser som anhörig på den tid när psykiatri mestadels betydde förvaring och experiment, och som psykiatriker med makt att faktiskt förändra en del saker inom psykiatrin. Jag rekommenderar den till alla som vill ha lite bättre inblick i den svenska psykiatrins framväxt. Det låter som ett tungt ämne men boken är ganska lättsamt skriven och inte särskilt tjock så man ska inte låta sig luras av ämnet. Boken får 3 mazariner av 5 möjliga.