102 minuter är skriven av Jim Dwyer, och handlar om kampen för överlevnad inne i World Trade Center. Berättelsen är baserad på intervjuer med de överlevande själva, samt anhörigas berättelser om de sista samtal, mail och sms de fick från de som inte överlevde. Berättelsen är otroligt bra skriven, den känns inte snaskig och överdramatisk på nåt sätt utan är ganska nedtonad. Den är också skriven på ett sånt sätt att man inte förstår vilka i berättelsen som kommer att överleva, och vilka som inte kommer att göra det. Förutom personliga porträtt av personerna inne i WTC och räddningspersonalen på plats, får man även veta häpnadsväckande fakta om själva tornen, såsom att det bara fanns tre trappor i varje torn trots att ett torn av den storleken behöver, och enligt lag ska ha, minst sex. Trapporna var dessutom väldigt smala och placerade i en klunga mitt i tornet, vilket gjorde att när planen kraschade in i tornet förstörde de inte bara en nödtrappa utan alla tre, eftersom trapporna befann sig på samma ställe.
Det mest gripande är ändå alla fantastiska berättelser om hur människor i en nödsituation kan hjälpa varandra, som kontorsarbetarna som bar en handikappad man nerför 47 trappor, och en annan grupp kontorsarbetare som istället för att fly från tornet klättrade uppåt och systematiskt befriade minst 70 personer som var strandsatta i hissar och kontor.
Den här boken var en riktigt nagelbitare från början till slut, jag sträckläste den i galet tempo. Den var extremt bra och jag rekommenderar den definitivt. En av mina absoluta favoritböcker! Den får 5 chokladbiskvier av 5 möjliga!
