Någon sorts frid & Bittrare än döden.

Dessa två deckare är skrivna av systrarna och är lite annorlunda jämfört med andra deckare jag har läst. Huvudpersonen i dessa deckare är inte en polis utan psykoterapeuten Siri.
Detta är handlingen i Någon sorts frid, som är den första boken:
En dag hittas en av Siris patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring? Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.

Och detta är handlingen i bok nummer två, som är en uppföljare men även kan läsas fristående:
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

Jag valde att recensera båda böckerna på en gång för jag tyckte de var ganska likartade, på ett positivt sätt. De här böckerna skiljer sig från andra deckare eftersom polisarbetet inte har en så viktig roll i själva handlingen, utan att det mest handlar om människans mörkare sidor och varför människor handlar och tänker på olika sätt - vilket passar som handen i handsken för en psykologinörd som jag! Jag tyckte båda dessa böcker var riktigt bra och spännande, jag läste ut dem på nolltid och jag rekommenderar dem för alla deckarfans och till den som vill fördriva regniga sensommardagar som den här! Böckerna får båda 4 kanelbullar av 5 möjliga.

Snälla pappa, nej / Please daddy, no.

Det hörs redan på titeln vilken typ av berättelse det här är. En riktigt tragisk berättelse av Stuart Howarth, om hans uppväxt med en missbrukade, misshandlande och sexuellt utnyttjande pappa. Den här boken liknar i mångt och mycket andra böcker som tar upp liknande ämnen: tragisk uppväxt i fattig familj, massvis av lidande och grymhet och det som är mest svårt att förstå för läsaren: omvärlden som ser allt och gör ingenting. Den här boken var precis så sorglig och hemsk som man kan ana, men den var inte särskilt minnesvärd. Det var ett par veckor sen jag läste ut den och historien börjar redan bli en i mängden för mig. Därför får den bara 2 popcorn av 5 möjliga, men om man gillar att ta med sig hemska historier (Pojken som kallades det med flera) i hängmattan så kan man även ge denna bok en chans.

Blondie

Blondie är skriven av Birgitta Andersson. Det är en självbiografi som handlar om Blondie, som på sin tid blev känd som Sveriges gansterdrottning. Såhär står det på bokens baksida:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Den här boken grep mig från första sidan och släppte inte taget om mig förrän den var slut. Tempot är snabbt och språket är brutalt och skoningslöst, precis som det ska vara när historien är så sorglig och hemsk som den här. Blondies liv spårar ur redan från början, och forsätter på samma sätt. När man inte tror att det inte kan bli värre - så blir det det. När man tror att situationen aldrig kommer att reda upp sig - så gör den det. Det är en fantastisk berättelse om en fantastisk person, en riktig "mot alla odds-historia". Jag läste ut den här boken i ett nafs och jag rekommenderar den definitivt. Boken får 4 regniga sommardagar av 5 möjliga.

Dexter: dunkla drömmar / Darkly Dreaming Dexter

Dexters dunkla drömmar (töntigaste översättningen någonsin?) är skriven av Jeff Lindsay, och handlar om den empatibefriade seriemördaren Dexter. Och ja, det är samme kille som i tv-serien. Jag har sett några avsnitt av tv-serien och jag har aldrig fastnat för den. Jag tycker faktiskt att Dexter är jäkligt ointressant. Så jag tänkte ge boken en chans och se om jag blev mer fast i den. Men nix, det blev jag inte. En seriemördare som jobbar för polisen är i och för sig en väldigt intressant idé, men jag har väldigt svårt för böcker och serier där jag verkligen inte tycker om huvudpersonen. Och Dexter går inte att tycka om, för det finns ingenting sympatiskt med honom. Terminators är gosigare och lättare att relatera till, och det gör att hela konceptet tråkar ut mig. Jag orkar liksom inte bry mig och mot slutet hoppas jag helt enkelt att Dexter ska åka fast och helst dömas till döden så jag slipper läsa om honom mer.

Om DU däremot är fast i tv-serien Dexter tror jag absolut att du skulle gilla den här boken, jag tycker skrivspråket och stämningen i tv-serien är väldigt lika vilket är positivt. Så om du gillar Dexter, ge den här boken en chans. Den är dessutom väldigt lättläst. Men av mig får den 1 blodpudding av 5 möjliga.

En liten bok om ondska.

En liten bok om ondska är skriven av Ann Heberlein, och boken är verkligen väldigt liten; mindre än en pocketbok. Ändå tog den lång tid för mig att läsa. För även om den är liten är den fullproppad med ord som väcker tankar som jag ibland var tvungen att ligga och fundera på en lång stund efter att jag hade läst dem. Det här är alltså en bok som intas bäst i små doser. I boken ställer Heberlein de evigt relevanta frågorna: finns ondska? Finns det onda människor, eller är det helt vanliga människor som under vissa omständigheter utför onda handlingar? Och finns det i så fall goda människor? Var Hitler ondare än Fritzl, eller var båda offer för sina omständigheter?

Dessa och en massa andra frågor väcks, och svaret, för det finns faktiskt ett slags svar även om det inte är en absolut sanning, är definitivt värt att läsa till slutet för. Det här är kanske ingen bok för lata dagar i hängmattan för den är inte så lättsmält som formatet får en att tro, men det är absolut en av de bättre böcker jag läst. Så läs den, i hängmattan eller var du vill! Den får 4 Hubba Bubba av 5 möjliga.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig

Jag har läst väldigt väldigt många sanna berättelser om människor som blivit utsatta för det mesta, men just den här berättelsen, skriven av Magdalena Graaf, stack verkligen ut ur mängden för mig. När jag slog igen boken tänkte jag faktiskt: Wow, Magdalena är min idol! Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen eller rättare sagt av Magdalena. Det här är bokens handling, i korthet:

Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.


Den här boken är verkligen läsvärd av flera skäl. I synnerhet slutet är fantastiskt att läsa. Jag gillar att boken är skriven på ett rakt sätt, det känns inte som en snyfthistoria som plockar tycka synd om-poäng. Och sensmoralen, om man nu kan kalla den så, är ju bara kanonbra. Tänk vad en bröstförstoring kan göra för en människa! Hur som helst, boken får 4 av 5 mandelflarn och den rekommenderas!

Onämnbar kärlek / Unspeakable Love

Onämnbar kärlek är skriven av Brian Whitaker, och handlar om hur det är att leva som gay i mellanöstern. Jag tyckte ämnet var extremt intressant eftersom jag knappt visste någonting om det sedan innan, och det blev bara mer och mer fascinerande och väckte fler frågor ju mer jag läste. Jag visste till exempel inte att det är Egypten som är ett av de mest nitiska landen vad gäller att förfölja homosexuella, och att Libanon är ett av de länder där det är "lättast" att leva som gay. Jag visste heller inte att det många gånger är lättare att leva som lesbisk eftersom lesbiska många gånger är helt "osynliga", både i lagstiftningen och i vardagslivet, de finns helt enkelt inte i människors ögon och därför kan de leva lesbiskt "under radarn" (jag vet, det blir många citationstecken!) utan att väcka misstankar eller anstöt. Jag hade heller inte trott att många homosexuella inte vill kämpa för sina rättigheter eftersom de tycker att de lever bra liv i hemlighet och i skymundan, samtidigt som de är rädda för att om debatten om homosexuellas rättigheter väcks så kan det till och med leda till en strängare och mer inskränkt lagstiftning eller en betydligt hårdare tillämpning av de lagar som redan finns...

Det här är bara några av de ämnen som Whitaker tar upp, och det finns många fascinerande aspekter av hur det är att leva som HBT-person i mellanönstern. Jag kan erkänna att jag hade många förutfattade meningar innan jag läste den här boken. Några blev bekräftade och några kan jag nu göra mig av med. Hur som helst så tycker jag boken är riktigt bra, djuplodande men ändå lättläst, och den täcker allt från lagstiftning, medias bild, religion och sexualitet och helt vanliga människors syn på homosexuella. Rekommenderas verkligen! Boken får 4 kebabspett av 5 möjliga.

I ondskans spår/ Aftermath

I ondskans spår är skriven av Peter Robinson, och är en riktigt klassisk kriminalroman. Vad som verkar vara ett vanligt familjegräl visar sig vara något mycket värre. Hemma hos Lucy Payne och hennes make Terrence finner man början till lösningen på ett flertal unga flickors försvinnanden, men svaret kanske inte är så enkelt som man först tror. Överkommissarier Alan Banks och hans kollegor börjar gräva i historien och upptäcker fler och fler mörka hemligheter...

Den här boken var en bra deckare med den obligatoriska buttra polisen som förstås har minst lika mycket problem i sina privata relationer som han har med att lösa sina fall. Det ingår även en profilerare vilket jag uppskattar i böcker, då blir det lite mer fokus på psykologiska processer hos mördaren och offren, och inte bara det vanliga rabblandet av blodanalyser och fingeravtryck som jag lätt blir uttråkad av. Det är kul att se på CSI, inte lika kul att läsa om det, enligt mig. Boken var inte exceptionell på nåt sätt och den kommer nog att försvinna ur mitt minne ganska snabbt, men den var absolut välskriven och med en bra historia. Den är helt klart läsvärd. Den får 2.5 popcorn av 5 möjliga.

På Y-fronten intet nytt

...eller jakten på den nya mansrollen, heter Peter Erikssons bok som handlar om just mansrollen. Hur går det ihop att män har sämre betyg men högre lön än kvinnor? Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka? Är manligheten i kris?

Det här är bara några av de frågor som diskuteras på hundratals olika sätt, och som Peter Eriksson försöker besvara på det allra bästa sättet: ett jävligt roligt sätt. Den här boken är jättesmart, välskriven, grymt rolig, och den ger aha-upplevelser i varje kapitel. Det här är den sortens bok som jag läste ut på rekordfart samtidigt som jag försökte lägga ifrån mig den så mycket som möjligt för att den inte skulle ta slut så himla fort. Jag rekommenderar verkligen den här boken för både kvinnor, män, och allt däremellan oavsett om man tror att manligheten är i kris eller ej, och jag kommer definitivt att läsa om den nån gång. Följande citat från sidan 48 i boken säger ganska mycket om tonen i boken:

Historiskt sett har kvinnor ofta tagit över mannens sysslor i tider av krig, med lyckat resultat. Nu bryr de sig inte längre om att vänta på att det ska bli krig. I dag ser vi kvinnor som är domare, biskopar, presidenter, elitsoldater och självmordsbombare. De boxas, flyger rymdskyttel, leder multinationella företag, jagar vilda djur, försummar familjen, tittar på Sportextra, rånar och mördar, kollar vad det var som lät på nedervåningen mitt i natten, försörjer sin man, kör för fort, bär ner tunga kartonger från vinden, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), torterar krigsfångar - ja, allt det där som män brukar göra. Utom att få för tidig utlösning.

Den här boken var helt enkelt kanonbra, och den får 5 speedos av 5 möjliga. Läs den!

Still

Still är skriven av Hassan Loo Sattarvandi. Det här är en sån bok som får mig att undra: får vem som helst skriva en bok? Boken handlar om några killar som driver omkring och röker på och har allmänt tråkigt. Vad som händer sedan vet jag faktiskt inte, men andra recensioner jag läst avslöjar att det inte är så himla mycket. Nej, jag orkade inte läsa ut den här boken, inte ens nästan. För det första var språket så irriterande att jag nästan fick krupp. Det. Finns. Inga. Punkter. Inga. Punkter! Boken är bara ett oändligt oengagerande rabblande som aldrig verkar ta slut, och jag tycker faktiskt att livet är för kort för att slösas på sånt. Så om någon har läst den här boken, avslöja gärna slutet för mig, gärna med en kort notis om vad bokens poäng är. För jag har faktiskt ingen aning. Boken får noll pitabröd av fem möjliga. Punkt och slut.

Sanningen om diamanter / The Truth About Diamonds

Den här bloggen har fått ligga på is ett tag men nu är jag hemma med näsan i böckerna igen. För att ha nåt att fördriva en seg tågresa med lånade jag den här boken av min kära vän Jossie. Den är skriven av Nicole Richie, och Nicole är även med i boken, men det är inte hon som är huvudpersonen. Och inte nog med det, huvudpersonen Chloe Parker är påhittad. Det gjorde mig väldigt förvirrad och jag var tvungen att googla mig fram till sanningen, men så är det alltså. Karaktärerna i boken är påhittade men även Nicole har en framträdande roll, och vissa andra karaktärer är nog i själva verket riktiga människor...tror jag. Ja, hur som helst så har jag aldrig läst en bok med den formen förut så det var intressant.

Boken handlar i alla fall om Chloe Parker, vars liv är löst baserat på Nicoles, och hennes liv som en av Hollywoods unga elit, med allt vad det innebär av festande, slagsmål, droger och paparazzi. Boken var helt okej och den fördrev absolut en seg tågresa, men förutom blandningen mellan sanning och fiction var den inget särskilt märkvärdigt. Den får 2 champagneflaskor av 5 möjliga.

102 minuter / 102 minutes

102 minuter är skriven av Jim Dwyer, och handlar om kampen för överlevnad inne i World Trade Center. Berättelsen är baserad på intervjuer med de överlevande själva, samt anhörigas berättelser om de sista samtal, mail och sms de fick från de som inte överlevde. Berättelsen är otroligt bra skriven, den känns inte snaskig och överdramatisk på nåt sätt utan är ganska nedtonad. Den är också skriven på ett sånt sätt att man inte förstår vilka i berättelsen som kommer att överleva, och vilka som inte kommer att göra det. Förutom personliga porträtt av personerna inne i WTC och räddningspersonalen på plats, får man även veta häpnadsväckande fakta om själva tornen, såsom att det bara fanns tre trappor i varje torn trots att ett torn av den storleken behöver, och enligt lag ska ha, minst sex. Trapporna var dessutom väldigt smala och placerade i en klunga mitt i tornet, vilket gjorde att när planen kraschade in i tornet förstörde de inte bara en nödtrappa utan alla tre, eftersom trapporna befann sig på samma ställe.

Det mest gripande är ändå alla fantastiska berättelser om hur människor i en nödsituation kan hjälpa varandra, som kontorsarbetarna som bar en handikappad man nerför 47 trappor, och en annan grupp kontorsarbetare som istället för att fly från tornet klättrade uppåt och systematiskt befriade minst 70 personer som var strandsatta i hissar och kontor.

Den här boken var en riktigt nagelbitare från början till slut, jag sträckläste den i galet tempo. Den var extremt bra och jag rekommenderar den definitivt. En av mina absoluta favoritböcker! Den får 5 chokladbiskvier av 5 möjliga!

Mitt psykiatriska liv

Mitt psykiatriska liv är Johan Cullbergs memoarer. Johan Cullberg är professor i psykiatri med väldigt lång erfarenhet. Han är även författare till böcker som används flitigt av bland annat mig själv i min utbildning, och han är också anhörig till en bror som i hela sitt liv har lidit av psykisk sjukdom. Jag hade inga större förhoppningar på den här boken men den var överraskande bra. Cullberg skriver väldigt intressant om psykiatrin, både om sina upplevelser som anhörig på den tid när psykiatri mestadels betydde förvaring och experiment, och som psykiatriker med makt att faktiskt förändra en del saker inom psykiatrin. Jag rekommenderar den till alla som vill ha lite bättre inblick i den svenska psykiatrins framväxt. Det låter som ett tungt ämne men boken är ganska lättsamt skriven och inte särskilt tjock så man ska inte låta sig luras av ämnet. Boken får 3 mazariner av 5 möjliga.

Kom närmare / Come Closer

I Kom närmare, skriven av Sara Gran, får vi följa huvudpersonen Amanda, som verkar ha ett perfekt liv: bra karriär, bra karl, bra lägenhet. Bortsett från den lilla detaljen att hon verkar vara besatt av en demon. Det börjar med små små tecken; hon hör knackningar i väggarna, hon glömmer bort saker hon gjort och gör saker hon aldrig trodde hon skulle göra, som att trycka in ciggen i benet på sin man. Saker och ting blir värre och värre, och Sara börjar förlora kontrollen över sig själv.

Det låter väl bra, eller hur? Jag hade höga förväntningar på den här boken men tyvärr blev jag besviken. Den var bäst i början men sen gick det utför och spårade ur ganska mycket, och det småläskiga försvann. Som tur är så är det en väldigt kort bok, så den var inte särskilt tung att komma igenom. Tyvärr är det en av dessa böcker jag kommer att glömma inom kort. Den får 2 risbollar av 5 möjliga.

Dagen min dotter blev galen / Hurry Down Sunshine

Michael Greenberg har skrivit den här boken som handlar om när hans 15åriga dotter Sally drabbades av en psykos. Det första som slår en med den här boken är förstås titeln, som är vidrig enligt mig, och jag tvivlar på att Greenberg skulle ha tyckt om den. Originaltiteln Hurry Down Sunshine är definitivt mer sympatisk men ger troligtvis färre läsare. Även omslaget på boken får en verkligen att känna att wow, nu ska man läsa om en helt galen brud, vilket känns lite trist och stereotypt.

Perspektivet i boken är ju en pappas perspektiv på sin dotters psykiska sjukdom vilket är väldigt intressant att läsa men den går inte lite för ytligt på själva psykiatribiten för min del. Fokus i boken är på hur familjen tacklar sjukdomen, hur de upplevde Sallys vistelse på psykiatrisk vårdavdelning och hur det gick för henne sen. Jag hade gärna velat läsa lite mer om vilka behandlingar Sally fick och lite mer från hennes synvinkel, men det är ju inte hon som är författaren. Allt som allt blev jag lite besviken, boken var inte så jättefängslande som jag trodde den skulle vara med tanke på ämnet. Men är man intresserad av att läsa om psykiska sjukdomar är den definitivt läsvärd. Den får 3 pommes frites av 5 möjliga.

Vulkanutbrott och istider

Vanna Beckman och Tom Fahlén har skrivit en riktigt bra bok, som handlar om bipolär sjukdom. Korta texter om sjukdomen varvas med personers egna berättelser om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken (jag har läst många bra böcker på sista tiden!) av flera skäl. Dels är den lagom lång och lagom svår, jag tror att de flesta som läser den kan ta till sig den och bli fängslade av hur det är att vara fångad i en stormvind av manier och depressioner. Berättelserna är mer händelserika än de mest fantasifulla av skönlitterära historier. Den har även ett huvudsakligen positivt budskap som understryks av personernas egna berättelser. Om det finns ett budskap så är det nog att det går att leva ett bra liv trots en psykisk sjukdom, och jag gillar verkligen såna berättelser och jag tror att de behövs. Boken får 3.5 lyckokakor av 5 möjliga.

Döden skall du tåla

Denna bok är skriven av Karin Fossum, Norges okrönta deckardrottning som även är väldigt poppis här i Sverige. Fossums böcker brukar vara mer oförutsägbara och med mer intressanta vändningar och vinklingar än andra deckare, och det gällde även för den här berättelsen. Medan två föräldrar äter middag häller någon blod i barnvagnen där deras baby sover middag. En kvinna läser sin egen dödsannons och en man öppnar dörren för likbilen som är på besök för att hämta honom själv. En hel stad hålls i skräck av någons hemska spratt. Kommer nästa bus att bli ett med dödlig utgång? Jag läste klart den här boken på ett litet kick, den är både välskriven och fängslande. Kommissarien som utreder de hemska hyssen är en ganska stereotyp medelålders man med krångel i privatlivet, ungefär som de flesta poliser brukar vara i kriminalromaner men det är nog det enda som är förutsägbart i boken. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en lite annorlunda och inte särskilt svårtuggad deckare såhär i slutet av semestertider. Den får 3.5 munkar av 5 möjliga.

Sense and Sensibility

Sense and Sensibility är skriven av Jane Austen och heter på svenska Förnuft och Känsla. Boken publicerades första gången 1811 och har alltså några år på nacken. Och det märks verkligen när man läser den. Jag skojar inte när jag säger att det tagit mig säkert ett år att tröska igenom den, jag har bara läst några sidor åt gången. Det beror dels på att språket är gammalmodig engelska vilket gör att det tar lite extra tid att fatta vad man läser, dels på att historien är ganska invecklad i all sin enkelhet. Med det menar jag att det inte händer så mycket på varje sida, historien förs ganska långsamt framåt. Och plötsligt har det hänt nåt viktigt men man missar det helt för den viktiga händelsen drunknar lite i alla beskrivningar.

Jag gav mig fan på att läsa klart den här boken och nu har jag gjort det. Historien är egentligen ganska bra men på engelska blir den väldigt tungläst. Vill man läsa en gammal klassiker så rekommenderar jag istället Jane Eyre av Charlotte Brontë, eller Stolthet och Fördom som är skriven av Jane Austen. Det är svårt att gradera en sån här bok men jag tycker den är för tungrodd och att det finns bättre böcker att lägga sin tid på, därför får den här 2 hjortstekar av 5 möjliga.

Baby Jane

Baby Jane är skriven av Sofi Oksanen. Berättelsen handlar inte om berättarjaget i boken utan om dennes flickvän Piki, Helsingfors tuffaste flata som får vilka brudar hon vill, men som också är lider av depression och panikångest och inte törs gå ut och slänga soporna eller gå och handla. Jag blev indragen i den här boken från första sidan, språket är fenomenalt och ju mer man läser desto mer undrar man vad som kommer att hända härnäst, vilket resulterade i att jag läste ut boken på en dag.

Det här är den bästa bok jag läst på länge, både berättelsen och språket är väldigt fängslande och berättelsen drivs hela tiden framåt utan att fastna i smetiga beskrivningar eller onödigheter. Berättelsen är inte heller förutsägbar vilket gör den spännande till sista sidan. Den ger också en väldigt verklighetstrogen bild av att älska en person som mår dåligt, för att inte tala om att omslaget är jävligt snyggt och fångar blicken på en gång. Baby Jane har en given plats i min bokhylla och blir den första boken i min lilla blogg som får 5 lyckopiller av 5 möjliga, läs den!

Jag dödade mitt barn / The Cradle Will Fall

Denna bok är skriven av Michele G Remington och hennes läkare Carl Burak. Vad boken handlar om är inte så svårt att förstå av den svenska titeln, som jag för övrigt tycker är ganska vidrig, och jag tvivlar på att Remington själv skulle ha tyckt om att boken hette så. Svennar är verkligen usla på att betitla översatta böcker.

Boken är alltså skriven av Remington, som drabbas av en djup förlossningsdepression och skjuter sin sex veckor gamla baby och därefter sig själv. Samma dag som hon lämnar sjukhuset blir hon åtalad för mord. I den här boken vill Remington berätta vad som hände och hur det kunde gå så otroligt fel.

Berättelsen ger en väldigt bra och skrämmande bild av förlossningsdepressioner och vad som i värsta fall kan hända om man inte tar dem på allvar. Att berättelsen varvas med Remingtons läkares reflektioner är ett positivt inslag, även om jag i början tyckte det var smått irriterande och gjorde berättelsen lite hackig. Jag tyckte boken var ett bra tidsfördriv men det är nog inte en bok jag kommer att komma ihåg om ett halvår, därför får den 2,5 moderkakor av 5 möjliga.