Jag har läst väldigt väldigt många sanna berättelser om människor som blivit utsatta för det mesta, men just den här berättelsen, skriven av Magdalena Graaf, stack verkligen ut ur mängden för mig. När jag slog igen boken tänkte jag faktiskt: Wow, Magdalena är min idol! Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen eller rättare sagt av Magdalena. Det här är bokens handling, i korthet:
Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.
Den här boken är verkligen läsvärd av flera skäl. I synnerhet slutet är fantastiskt att läsa. Jag gillar att boken är skriven på ett rakt sätt, det känns inte som en snyfthistoria som plockar tycka synd om-poäng. Och sensmoralen, om man nu kan kalla den så, är ju bara kanonbra. Tänk vad en bröstförstoring kan göra för en människa! Hur som helst, boken får 4 av 5 mandelflarn och den rekommenderas!
