Om det så skulle kosta mig livet

Denna bok är skriven av Margaretha Sturesson. Hon skriver om sin tid i sekten Kristet Center Syd, där hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad under 14 års tid innan hon äntligen orkade ta sig ur, efter 1.5 år på sluten psykiatrisk avdelning. Jag gillar verkligen böcker om olika sekter, det är skrämmande att se vad de kan göra med fullt friska vettiga vanliga individer, bara genom att lite vagt hänvisa till "Guds vilja". Sturesson skriver väldigt bra, fängslande men ändå lättläst. Jag rekommenderar definitivt den här boken liksom de andra böckerna som finns om sekter (t.ex. Guds barn) som verkligen lyfter fram de här vidriga institutionerna i ljuset. Boken får 4 av 5 oblater.

Slash

Slash är skriven av Guns N Roses gitarrist Saul Hudson, a.k.a. Slash, och Anthony Bozza. Den handlar framför allt om Slashs ganska kaotiska galna tid i Guns N Roses, men även lite om hans uppväxt och vad som hände efter Guns N Roses. Jag har läst böckerna om Marilyn Manson, Nikki Sixx och Mötley Crüe, och det här är ännu en i raden av rockbiografier, som är ganska poppis just nu. Jag gillar dessa typer av böcker, och även den här. De går verkligen in på djupet på vilka otroligt patetiska losers rocksnubbar är egentligen. Men det spelar ingen roll för alla snygga brudar vill ändå knulla dem, och alla andra bara kastar sprit och droger efter dem. Det är jävligt äcklande faktiskt, särskilt när man ser vad dessa rock-groupies står ut med, vissa tar vilken skit som helst så länge de får vara tillsammans med en rockkille. Det är också fascinerande vilken bra musik de här killarna kan få ur sig även när de dricker tre liter vodka om dagen och tar alla droger som finns på marknaden och några till. Jag tyckte hur som helst den här boken var riktigt bra, den får 4 av 5 haschbrownies.

Att möta flyktingar.

Att möta flyktingar är skriven av Anders Hjelm och Birgitta Angel (som avled innan denna andra upplaga kom ut). Den är kurslitteratur i min utbildning, annars är det inte troligt att jag skulle ha lånat just den här boken. Men jag är glad att jag har läst den, för jag tycker den är riktigt bra. Den vänder sig i första hand till personal inom vården och socialtjänsten, men alla som i något sammanhang möter flyktingar har nytta av den här boken. Man får en bra inblick i flyktingars livsvillkor både i sina hemländer och när de kommit till Sverige, och man får en del aha-upplevelser när man läser den. Till exempel står det mycket om man genom rit-terapi kan komma åt flyktingbarns minnen, tankar och känslor, men det står också att den inte alltid passar för muslimska barn eftersom det inte anses bra att rita av människor (tänk Muhammed-teckningar). Det står också att tvärt emot vad ens stereotypa uppfattning kan få en att tro har många flyktingbarn som kommer till Sverige problem med övervikt och fetma. Den här boken var riktigt bra om man är lite intresserad av ämnet. Den var uppdelad i många korta kapitel och språket var lättläst, och dessutom var den inte ens 300 sidor lång. Jag ger boken 3.5 blåa bumlingar av 5 möjliga.

Diagnos Duktig - handbok för överambitiösa tjejer.

Diagnos Duktig är skriven av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, och är en handbok för tjejer som ångar på i 110% från dagis till sjukhussängen, där de så småningom hamnar på grund av utbrändhet, som idag heter utmattningsdepression. Jag kände igen mig rätt mycket i boken. Känslan av att alltid måsta vara bäst för att över huvud taget duga och av att man måste vara lyckad, annars är man misslyckad. När jag var typ 17 klippte jag ut en bild från en tidningsartikel om utbrändhet och klistrade fast den på min garderobsdörr. Texten löd: Lyckas eller DÖ. Så visst, jag känner absolut igen mig. Och jag tycker boken tar upp ett extremt viktigt ämne och att alla duktiga flickor borde läsa den och kanske få lite större självinsikt. Men problemet är att förutom en sund självinsikt tillför boken inte så himla mycket. Känslan när man har läst den är "jahapp, jag är en överambitiös duktig flicka - nu då?" Det är alltså nu jag ska vilja göra nåt åt det och lära mig nåt av exemplena i boken, men det gör jag inte. Jag vill fortfarande vara lyckad för att undvika att bli misslyckad. Ett plus är att boken är ganska kort, så om du är en riktigt duktig flicka som är alldeles för upptagen för att läsa böcker, så hinner du i alla fall klämma in den här. Boken får 2.5 Dumleklubbor av 5 möjliga.

Fruset Offer/Forty Words for Sorrow

Första boken jag läst är Fruset Offer av Giles Blunt. Originaltiteln är Forty Words for Sorrow, vilket är en enormt mycket bättre titel. Som man kanske anar är det en deckare. En indianflicka hittas död i ett fruset gruvschakt i en småstad i Norra Kanada, och John Cardinal och Lise Delorme får i uppdrag att utreda mordet, och se om det har sammanband med andra ungdomar som försvunnit spårlöst i trakten. Men samtidigt bär Cardinal, som kriminalare i deckare ofta gör, på en massa problem i sitt privatliv, som strular till det ganska ordentligt för honom i utredningen.

I vissa deckare får läsaren gissa vem mördaren är ända fram till sista kapitlet. Så är det inte i denna bok, här får man veta vem mördaren är nästan direkt, men boken är lika spännande för det. Jag har aldrig läst nåt av Blunt förut men jag tyckte det här var en riktigt bra deckare, både själva huvudhistorien och sidohistorien om krimnalare Cardinal. Jag önskar att de svenska översättarna slutade hitta på så lame ass svår-ihågkomna titlar på böckerna, men i övrigt får boken 3,5 Mariekex av 5 möjliga.

To Read or Not to Read - That is the Question!

Nu har jag kirrat en ny blogg. I den ska jag skriva om böcker som jag läser, och inte läser, just nu. Den här bloggen är till för min egen skull, för att jag ska komma ihåg lite vad jag läst och vad jag tyckte om boken. Eftersom jag varit en boknörd ända sedan jag smygläste Läslusen- och Pollux-böcker med svidande ögon i skenet av nattlampan så har jag hunnit läsa en hel del under mina snart 24 år, så jag tänkte städa upp min läsupplevelse lite grann. Kanske kommer den här bloggen inte bli intressant för en enda kotte förutom mig själv, men det är lugnt. Och om nån skulle hitta ett eller annat boktips (eller bokvarning) så är ju det bara bra.