Det här är en splitterny svensk bok i flatornas bokhylla skriven av Kristina Hultman. Boken ska föreställa "uppdiktad" men är misstänkt lik Hultmans egna upplevelse av "den medelålders radikalfeministens väg in, på riktigt, i flatvärlden" (SvDs formulering). Jag hade stora förväntningar på den här boken, eftersom jag är svältfödd på böcker med flat-tema, särskilt svenska, men jag blev faktiskt gruvligt besviken. Boken är lång och den känns ännu längre. Händelseförloppet hoppar fram och tillbaka i tiden i nästan varje nytt stycke tills man inte vet varken upp eller ner, och när boken är slut känns det som ett stort "Jaha? Nu då?" Och för den som undrar vad undersökningen undersökte eller vad svaret blev, har jag inte en jävla aning. Den kändes som ett stort flumskum och vill man läsa nåt lesbiskt så rekommenderar jag Mian Lodalen eller Louise Boije av Gennäs istället. Och vill man läsa nåt queert så läs Don Kulick istället. Jag vet inte vilken målgruppen för den här boken egentligen är. Kanske människor utan nån som helst insyn i homovärlden. Men man blir inte klokare av den här boken, i alla fall inte jag. Det fanns små bitar igenkänning som lyfte boken, men det var alldeles för lite för att räcka alla 600 sidorna. Jag läste ut den på ren envishet, men slutet hade i princip kunnat vara början. Det kändes som att läsa utkast från någons dagbok, inte som att läsa en bok. Denna bok får 1 flatpalt av 5 möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar