Någon sorts frid & Bittrare än döden.

Dessa två deckare är skrivna av systrarna och är lite annorlunda jämfört med andra deckare jag har läst. Huvudpersonen i dessa deckare är inte en polis utan psykoterapeuten Siri.
Detta är handlingen i Någon sorts frid, som är den första boken:
En dag hittas en av Siris patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring? Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.

Och detta är handlingen i bok nummer två, som är en uppföljare men även kan läsas fristående:
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

Jag valde att recensera båda böckerna på en gång för jag tyckte de var ganska likartade, på ett positivt sätt. De här böckerna skiljer sig från andra deckare eftersom polisarbetet inte har en så viktig roll i själva handlingen, utan att det mest handlar om människans mörkare sidor och varför människor handlar och tänker på olika sätt - vilket passar som handen i handsken för en psykologinörd som jag! Jag tyckte båda dessa böcker var riktigt bra och spännande, jag läste ut dem på nolltid och jag rekommenderar dem för alla deckarfans och till den som vill fördriva regniga sensommardagar som den här! Böckerna får båda 4 kanelbullar av 5 möjliga.

Snälla pappa, nej / Please daddy, no.

Det hörs redan på titeln vilken typ av berättelse det här är. En riktigt tragisk berättelse av Stuart Howarth, om hans uppväxt med en missbrukade, misshandlande och sexuellt utnyttjande pappa. Den här boken liknar i mångt och mycket andra böcker som tar upp liknande ämnen: tragisk uppväxt i fattig familj, massvis av lidande och grymhet och det som är mest svårt att förstå för läsaren: omvärlden som ser allt och gör ingenting. Den här boken var precis så sorglig och hemsk som man kan ana, men den var inte särskilt minnesvärd. Det var ett par veckor sen jag läste ut den och historien börjar redan bli en i mängden för mig. Därför får den bara 2 popcorn av 5 möjliga, men om man gillar att ta med sig hemska historier (Pojken som kallades det med flera) i hängmattan så kan man även ge denna bok en chans.

Blondie

Blondie är skriven av Birgitta Andersson. Det är en självbiografi som handlar om Blondie, som på sin tid blev känd som Sveriges gansterdrottning. Såhär står det på bokens baksida:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Den här boken grep mig från första sidan och släppte inte taget om mig förrän den var slut. Tempot är snabbt och språket är brutalt och skoningslöst, precis som det ska vara när historien är så sorglig och hemsk som den här. Blondies liv spårar ur redan från början, och forsätter på samma sätt. När man inte tror att det inte kan bli värre - så blir det det. När man tror att situationen aldrig kommer att reda upp sig - så gör den det. Det är en fantastisk berättelse om en fantastisk person, en riktig "mot alla odds-historia". Jag läste ut den här boken i ett nafs och jag rekommenderar den definitivt. Boken får 4 regniga sommardagar av 5 möjliga.

Dexter: dunkla drömmar / Darkly Dreaming Dexter

Dexters dunkla drömmar (töntigaste översättningen någonsin?) är skriven av Jeff Lindsay, och handlar om den empatibefriade seriemördaren Dexter. Och ja, det är samme kille som i tv-serien. Jag har sett några avsnitt av tv-serien och jag har aldrig fastnat för den. Jag tycker faktiskt att Dexter är jäkligt ointressant. Så jag tänkte ge boken en chans och se om jag blev mer fast i den. Men nix, det blev jag inte. En seriemördare som jobbar för polisen är i och för sig en väldigt intressant idé, men jag har väldigt svårt för böcker och serier där jag verkligen inte tycker om huvudpersonen. Och Dexter går inte att tycka om, för det finns ingenting sympatiskt med honom. Terminators är gosigare och lättare att relatera till, och det gör att hela konceptet tråkar ut mig. Jag orkar liksom inte bry mig och mot slutet hoppas jag helt enkelt att Dexter ska åka fast och helst dömas till döden så jag slipper läsa om honom mer.

Om DU däremot är fast i tv-serien Dexter tror jag absolut att du skulle gilla den här boken, jag tycker skrivspråket och stämningen i tv-serien är väldigt lika vilket är positivt. Så om du gillar Dexter, ge den här boken en chans. Den är dessutom väldigt lättläst. Men av mig får den 1 blodpudding av 5 möjliga.

En liten bok om ondska.

En liten bok om ondska är skriven av Ann Heberlein, och boken är verkligen väldigt liten; mindre än en pocketbok. Ändå tog den lång tid för mig att läsa. För även om den är liten är den fullproppad med ord som väcker tankar som jag ibland var tvungen att ligga och fundera på en lång stund efter att jag hade läst dem. Det här är alltså en bok som intas bäst i små doser. I boken ställer Heberlein de evigt relevanta frågorna: finns ondska? Finns det onda människor, eller är det helt vanliga människor som under vissa omständigheter utför onda handlingar? Och finns det i så fall goda människor? Var Hitler ondare än Fritzl, eller var båda offer för sina omständigheter?

Dessa och en massa andra frågor väcks, och svaret, för det finns faktiskt ett slags svar även om det inte är en absolut sanning, är definitivt värt att läsa till slutet för. Det här är kanske ingen bok för lata dagar i hängmattan för den är inte så lättsmält som formatet får en att tro, men det är absolut en av de bättre böcker jag läst. Så läs den, i hängmattan eller var du vill! Den får 4 Hubba Bubba av 5 möjliga.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig

Jag har läst väldigt väldigt många sanna berättelser om människor som blivit utsatta för det mesta, men just den här berättelsen, skriven av Magdalena Graaf, stack verkligen ut ur mängden för mig. När jag slog igen boken tänkte jag faktiskt: Wow, Magdalena är min idol! Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen eller rättare sagt av Magdalena. Det här är bokens handling, i korthet:

Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.


Den här boken är verkligen läsvärd av flera skäl. I synnerhet slutet är fantastiskt att läsa. Jag gillar att boken är skriven på ett rakt sätt, det känns inte som en snyfthistoria som plockar tycka synd om-poäng. Och sensmoralen, om man nu kan kalla den så, är ju bara kanonbra. Tänk vad en bröstförstoring kan göra för en människa! Hur som helst, boken får 4 av 5 mandelflarn och den rekommenderas!

Men vi knullar ju ändå inte

Den här boken är skriven av Ann Söderlund, och den var ganska förvirrande från början till slut. Boken är en samling små kåserier, eller vad det nu kallas, om Ann Söderlunds vardagsliv. Den beskrivs överallt som hejdlöst rolig och med hög igenkänningsfaktor, och där håller jag faktiskt inte med. Jag tyckte hela tonen i boken var lite ansträngd, som om Ann verkligen verkligen vill vara rolig och ha hög igenkänningsfaktor, men för mig framkallade den här boken några småleenden på sin höjd. Boken har ingen särskilt röd tråd utan jag känner mig ganska förvirrad, och hälften av grejerna som jag antar ska framkalla "igenkänningsfaktorn" går i alla fall mig spårlöst förbi. Det roligaste i boken var beskrivningen av hur det känns att vakna upp med en djungelvrål mellan skinkorna. Boken var tunn, bara ungefär 150 sidor, så har man inget bättre för sig kan man ju slå ihjäl några timmar med den. Det kanske är det som är problemet, det blir liksom lite för kort och ytligt, jag känner mig inte engagerad i Ann och hennes celluliter och hela läsupplevelsen blir varken hackad eller malen.

Jag kanske tillhör helt fel målgrupp eller åldersgrupp och att det är därför jag inte uppskattade den här boken så mycket, men om boken är tillräckligt välskriven så borde inte det spela någon roll. Jag tycker att man istället kan läsa exempelvis Annika Lantz bok 9½ månad. Den boken var både rolig, skrämmande och hade för mig en hög igenkänningsfaktor även fast jag inte har fått barn och upplevt min fitta som en köttsallad. Vill ni fördjupa er i det begreppet, läs boken! Ann Söderlunds bok får däremot bara 2 semlor av 5 möjliga.