Blondie

Blondie är skriven av Birgitta Andersson. Det är en självbiografi som handlar om Blondie, som på sin tid blev känd som Sveriges gansterdrottning. Såhär står det på bokens baksida:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Den här boken grep mig från första sidan och släppte inte taget om mig förrän den var slut. Tempot är snabbt och språket är brutalt och skoningslöst, precis som det ska vara när historien är så sorglig och hemsk som den här. Blondies liv spårar ur redan från början, och forsätter på samma sätt. När man inte tror att det inte kan bli värre - så blir det det. När man tror att situationen aldrig kommer att reda upp sig - så gör den det. Det är en fantastisk berättelse om en fantastisk person, en riktig "mot alla odds-historia". Jag läste ut den här boken i ett nafs och jag rekommenderar den definitivt. Boken får 4 regniga sommardagar av 5 möjliga.

Dexter: dunkla drömmar / Darkly Dreaming Dexter

Dexters dunkla drömmar (töntigaste översättningen någonsin?) är skriven av Jeff Lindsay, och handlar om den empatibefriade seriemördaren Dexter. Och ja, det är samme kille som i tv-serien. Jag har sett några avsnitt av tv-serien och jag har aldrig fastnat för den. Jag tycker faktiskt att Dexter är jäkligt ointressant. Så jag tänkte ge boken en chans och se om jag blev mer fast i den. Men nix, det blev jag inte. En seriemördare som jobbar för polisen är i och för sig en väldigt intressant idé, men jag har väldigt svårt för böcker och serier där jag verkligen inte tycker om huvudpersonen. Och Dexter går inte att tycka om, för det finns ingenting sympatiskt med honom. Terminators är gosigare och lättare att relatera till, och det gör att hela konceptet tråkar ut mig. Jag orkar liksom inte bry mig och mot slutet hoppas jag helt enkelt att Dexter ska åka fast och helst dömas till döden så jag slipper läsa om honom mer.

Om DU däremot är fast i tv-serien Dexter tror jag absolut att du skulle gilla den här boken, jag tycker skrivspråket och stämningen i tv-serien är väldigt lika vilket är positivt. Så om du gillar Dexter, ge den här boken en chans. Den är dessutom väldigt lättläst. Men av mig får den 1 blodpudding av 5 möjliga.

En liten bok om ondska.

En liten bok om ondska är skriven av Ann Heberlein, och boken är verkligen väldigt liten; mindre än en pocketbok. Ändå tog den lång tid för mig att läsa. För även om den är liten är den fullproppad med ord som väcker tankar som jag ibland var tvungen att ligga och fundera på en lång stund efter att jag hade läst dem. Det här är alltså en bok som intas bäst i små doser. I boken ställer Heberlein de evigt relevanta frågorna: finns ondska? Finns det onda människor, eller är det helt vanliga människor som under vissa omständigheter utför onda handlingar? Och finns det i så fall goda människor? Var Hitler ondare än Fritzl, eller var båda offer för sina omständigheter?

Dessa och en massa andra frågor väcks, och svaret, för det finns faktiskt ett slags svar även om det inte är en absolut sanning, är definitivt värt att läsa till slutet för. Det här är kanske ingen bok för lata dagar i hängmattan för den är inte så lättsmält som formatet får en att tro, men det är absolut en av de bättre böcker jag läst. Så läs den, i hängmattan eller var du vill! Den får 4 Hubba Bubba av 5 möjliga.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig

Jag har läst väldigt väldigt många sanna berättelser om människor som blivit utsatta för det mesta, men just den här berättelsen, skriven av Magdalena Graaf, stack verkligen ut ur mängden för mig. När jag slog igen boken tänkte jag faktiskt: Wow, Magdalena är min idol! Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen eller rättare sagt av Magdalena. Det här är bokens handling, i korthet:

Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.


Den här boken är verkligen läsvärd av flera skäl. I synnerhet slutet är fantastiskt att läsa. Jag gillar att boken är skriven på ett rakt sätt, det känns inte som en snyfthistoria som plockar tycka synd om-poäng. Och sensmoralen, om man nu kan kalla den så, är ju bara kanonbra. Tänk vad en bröstförstoring kan göra för en människa! Hur som helst, boken får 4 av 5 mandelflarn och den rekommenderas!

Men vi knullar ju ändå inte

Den här boken är skriven av Ann Söderlund, och den var ganska förvirrande från början till slut. Boken är en samling små kåserier, eller vad det nu kallas, om Ann Söderlunds vardagsliv. Den beskrivs överallt som hejdlöst rolig och med hög igenkänningsfaktor, och där håller jag faktiskt inte med. Jag tyckte hela tonen i boken var lite ansträngd, som om Ann verkligen verkligen vill vara rolig och ha hög igenkänningsfaktor, men för mig framkallade den här boken några småleenden på sin höjd. Boken har ingen särskilt röd tråd utan jag känner mig ganska förvirrad, och hälften av grejerna som jag antar ska framkalla "igenkänningsfaktorn" går i alla fall mig spårlöst förbi. Det roligaste i boken var beskrivningen av hur det känns att vakna upp med en djungelvrål mellan skinkorna. Boken var tunn, bara ungefär 150 sidor, så har man inget bättre för sig kan man ju slå ihjäl några timmar med den. Det kanske är det som är problemet, det blir liksom lite för kort och ytligt, jag känner mig inte engagerad i Ann och hennes celluliter och hela läsupplevelsen blir varken hackad eller malen.

Jag kanske tillhör helt fel målgrupp eller åldersgrupp och att det är därför jag inte uppskattade den här boken så mycket, men om boken är tillräckligt välskriven så borde inte det spela någon roll. Jag tycker att man istället kan läsa exempelvis Annika Lantz bok 9½ månad. Den boken var både rolig, skrämmande och hade för mig en hög igenkänningsfaktor även fast jag inte har fått barn och upplevt min fitta som en köttsallad. Vill ni fördjupa er i det begreppet, läs boken! Ann Söderlunds bok får däremot bara 2 semlor av 5 möjliga.

Onämnbar kärlek / Unspeakable Love

Onämnbar kärlek är skriven av Brian Whitaker, och handlar om hur det är att leva som gay i mellanöstern. Jag tyckte ämnet var extremt intressant eftersom jag knappt visste någonting om det sedan innan, och det blev bara mer och mer fascinerande och väckte fler frågor ju mer jag läste. Jag visste till exempel inte att det är Egypten som är ett av de mest nitiska landen vad gäller att förfölja homosexuella, och att Libanon är ett av de länder där det är "lättast" att leva som gay. Jag visste heller inte att det många gånger är lättare att leva som lesbisk eftersom lesbiska många gånger är helt "osynliga", både i lagstiftningen och i vardagslivet, de finns helt enkelt inte i människors ögon och därför kan de leva lesbiskt "under radarn" (jag vet, det blir många citationstecken!) utan att väcka misstankar eller anstöt. Jag hade heller inte trott att många homosexuella inte vill kämpa för sina rättigheter eftersom de tycker att de lever bra liv i hemlighet och i skymundan, samtidigt som de är rädda för att om debatten om homosexuellas rättigheter väcks så kan det till och med leda till en strängare och mer inskränkt lagstiftning eller en betydligt hårdare tillämpning av de lagar som redan finns...

Det här är bara några av de ämnen som Whitaker tar upp, och det finns många fascinerande aspekter av hur det är att leva som HBT-person i mellanönstern. Jag kan erkänna att jag hade många förutfattade meningar innan jag läste den här boken. Några blev bekräftade och några kan jag nu göra mig av med. Hur som helst så tycker jag boken är riktigt bra, djuplodande men ändå lättläst, och den täcker allt från lagstiftning, medias bild, religion och sexualitet och helt vanliga människors syn på homosexuella. Rekommenderas verkligen! Boken får 4 kebabspett av 5 möjliga.

Homofamiljer

Homofamiljer är skriven av journalisterna Cecilia Strömberg och Sara Stenholm. Boken innehåller dels 12 intervjuer med personer som på något sätt lever i homosexuella familjekonstellationer. Både flator som inseminerat, bögpar och flatpar som skaffat barn tillsammans, barn som växt upp med homosexuella föräldrar och några kombinationer till. Andra delen av boken innehåller "hårdfakta" för homosar som vill skaffa barn och beskriver väldigt utförligt olika möjligheter och svårigheter med att bilda familj som homosexuell, eller bisexuell i ett homosexuellt förhållande för den delen. År 2003 blev homosexuella äntligen godkända att prövas som möjliga adoptivföräldrar, och boken kom ut 2004. När boken kom ut hade tyvärr inga homosexuella par blivit godkända som adoptivföräldrar av något givarland, och vissa pessimister uttalade sig till och med i boken att de aldrig trodde att så skulle ske heller, i alla fall inte inom 10 år.

Men nu, sju år senare, så vet jag om åtminstone ett homosexuellt par som adopterat en liten pojke från Kina för inte så länge sedan, och jag tror inte de är de enda. Yes we can, säger jag bara! År 2004 hade dessutom homosexuella par inte rätt till insemination på klinik utan var tvungna att vända sig till kliniker i utlandet. Men redan 2005 ändrades lagen, så nu får kvinnliga par insemineras på klinik lika väl som heterosexuella par. Det är rätt häftigt att utvecklingen ändå gått såpass fort, och det är kul att läsa en bok som är lite "efter" och inte helt uppdaterad, det känns extra kul med alla dysterkvistar som uttalar sig negativt om homosexuellas rättigheter och möjligheter. Det kan de ta och äta upp nu.

Boken var lättläst, intressant, och tog verkligen upp många olika perspektiv, och den ger väldigt bra information som ju nu tyvärr är rätt så ouppdaterad. Men då kan man ju alltid googla. Intervjuerna var hur som helst det intressantaste i boken, jag är jättefascinerad av hur exempelvis flatpar och bögpar får ihop livet och vardagen med gemensamma barn, särskilt när ett eller båda paren separerat och skaffat nya partners...det blir många människor att ta hänsyn till!

Jag rekommenderar den här boken till alla, den ger bra information och en bra och ärlig inblick i alla möjligheter och svårigheter för den nyfikna läsaren. Jag ger boken 4 flatpaltar av 5 möjliga.