Sanningen om diamanter / The Truth About Diamonds

Den här bloggen har fått ligga på is ett tag men nu är jag hemma med näsan i böckerna igen. För att ha nåt att fördriva en seg tågresa med lånade jag den här boken av min kära vän Jossie. Den är skriven av Nicole Richie, och Nicole är även med i boken, men det är inte hon som är huvudpersonen. Och inte nog med det, huvudpersonen Chloe Parker är påhittad. Det gjorde mig väldigt förvirrad och jag var tvungen att googla mig fram till sanningen, men så är det alltså. Karaktärerna i boken är påhittade men även Nicole har en framträdande roll, och vissa andra karaktärer är nog i själva verket riktiga människor...tror jag. Ja, hur som helst så har jag aldrig läst en bok med den formen förut så det var intressant.

Boken handlar i alla fall om Chloe Parker, vars liv är löst baserat på Nicoles, och hennes liv som en av Hollywoods unga elit, med allt vad det innebär av festande, slagsmål, droger och paparazzi. Boken var helt okej och den fördrev absolut en seg tågresa, men förutom blandningen mellan sanning och fiction var den inget särskilt märkvärdigt. Den får 2 champagneflaskor av 5 möjliga.

102 minuter / 102 minutes

102 minuter är skriven av Jim Dwyer, och handlar om kampen för överlevnad inne i World Trade Center. Berättelsen är baserad på intervjuer med de överlevande själva, samt anhörigas berättelser om de sista samtal, mail och sms de fick från de som inte överlevde. Berättelsen är otroligt bra skriven, den känns inte snaskig och överdramatisk på nåt sätt utan är ganska nedtonad. Den är också skriven på ett sånt sätt att man inte förstår vilka i berättelsen som kommer att överleva, och vilka som inte kommer att göra det. Förutom personliga porträtt av personerna inne i WTC och räddningspersonalen på plats, får man även veta häpnadsväckande fakta om själva tornen, såsom att det bara fanns tre trappor i varje torn trots att ett torn av den storleken behöver, och enligt lag ska ha, minst sex. Trapporna var dessutom väldigt smala och placerade i en klunga mitt i tornet, vilket gjorde att när planen kraschade in i tornet förstörde de inte bara en nödtrappa utan alla tre, eftersom trapporna befann sig på samma ställe.

Det mest gripande är ändå alla fantastiska berättelser om hur människor i en nödsituation kan hjälpa varandra, som kontorsarbetarna som bar en handikappad man nerför 47 trappor, och en annan grupp kontorsarbetare som istället för att fly från tornet klättrade uppåt och systematiskt befriade minst 70 personer som var strandsatta i hissar och kontor.

Den här boken var en riktigt nagelbitare från början till slut, jag sträckläste den i galet tempo. Den var extremt bra och jag rekommenderar den definitivt. En av mina absoluta favoritböcker! Den får 5 chokladbiskvier av 5 möjliga!

Mitt psykiatriska liv

Mitt psykiatriska liv är Johan Cullbergs memoarer. Johan Cullberg är professor i psykiatri med väldigt lång erfarenhet. Han är även författare till böcker som används flitigt av bland annat mig själv i min utbildning, och han är också anhörig till en bror som i hela sitt liv har lidit av psykisk sjukdom. Jag hade inga större förhoppningar på den här boken men den var överraskande bra. Cullberg skriver väldigt intressant om psykiatrin, både om sina upplevelser som anhörig på den tid när psykiatri mestadels betydde förvaring och experiment, och som psykiatriker med makt att faktiskt förändra en del saker inom psykiatrin. Jag rekommenderar den till alla som vill ha lite bättre inblick i den svenska psykiatrins framväxt. Det låter som ett tungt ämne men boken är ganska lättsamt skriven och inte särskilt tjock så man ska inte låta sig luras av ämnet. Boken får 3 mazariner av 5 möjliga.

Champagneflickan - en svensk strippa berättar

Champagneflickan är skriven av Caroline L Jensen, och den handlar om hennes tid som strippa i Köpenhamn, och hur det kom sig att hon alls gick från juridikstudent till strippbranschen. Det hela började faktiskt med en lägenhetsbrand. Hennes lägenhet brann ner och hon hade ingen hemförsäkring. Soc vägrade hjälpa henne eftersom hon inte hade hemförsäkring och därmed fick skylla sig själv, och hon var som sagt fattig student med dåligt betalt extrajobb. Vad göra? Att strippa verkade vara den perfekta lösningen med tanke på att Caroline av naturen var utrustad med både exhibitionistiska drag och stora meloner, och Köpenhamn verkade vara det perfekta stället eftersom betalningen var bättre och lagarna var generösare.

Boken ger en väldigt intressant och ärlig inblick i strippvärlden, och den är ganska positivt vinklad vilket jag gillar. Det är ingen snyfthistoria om en tjej som mår skit och låter sig bli utnyttjad för att hon inte vet om något annat. Det är en historia om en tjej som hamnar i en knepig sits och gör det bästa av den. Om något är det männen som blir utnyttjade, hur man kan betala flera tusen kronor för en flaska skumpa, att se en tjej vicka på röven och höra falska komplimanger övergår mitt förstånd, men så är det. Om något så får den här boken mig att känna att fan vilket dåligt beslut att sitta här och läsa dammiga böcker och skriva trista tentor, när man kunde ha skakat sina meloner och håvat in tusentals lättförtjänta skattefria pengar på korkade killar.
Den här boken rekommenderas verkligen! Den får 4 strippstänger av 5 möjliga.

Kom närmare / Come Closer

I Kom närmare, skriven av Sara Gran, får vi följa huvudpersonen Amanda, som verkar ha ett perfekt liv: bra karriär, bra karl, bra lägenhet. Bortsett från den lilla detaljen att hon verkar vara besatt av en demon. Det börjar med små små tecken; hon hör knackningar i väggarna, hon glömmer bort saker hon gjort och gör saker hon aldrig trodde hon skulle göra, som att trycka in ciggen i benet på sin man. Saker och ting blir värre och värre, och Sara börjar förlora kontrollen över sig själv.

Det låter väl bra, eller hur? Jag hade höga förväntningar på den här boken men tyvärr blev jag besviken. Den var bäst i början men sen gick det utför och spårade ur ganska mycket, och det småläskiga försvann. Som tur är så är det en väldigt kort bok, så den var inte särskilt tung att komma igenom. Tyvärr är det en av dessa böcker jag kommer att glömma inom kort. Den får 2 risbollar av 5 möjliga.

Dagen min dotter blev galen / Hurry Down Sunshine

Michael Greenberg har skrivit den här boken som handlar om när hans 15åriga dotter Sally drabbades av en psykos. Det första som slår en med den här boken är förstås titeln, som är vidrig enligt mig, och jag tvivlar på att Greenberg skulle ha tyckt om den. Originaltiteln Hurry Down Sunshine är definitivt mer sympatisk men ger troligtvis färre läsare. Även omslaget på boken får en verkligen att känna att wow, nu ska man läsa om en helt galen brud, vilket känns lite trist och stereotypt.

Perspektivet i boken är ju en pappas perspektiv på sin dotters psykiska sjukdom vilket är väldigt intressant att läsa men den går inte lite för ytligt på själva psykiatribiten för min del. Fokus i boken är på hur familjen tacklar sjukdomen, hur de upplevde Sallys vistelse på psykiatrisk vårdavdelning och hur det gick för henne sen. Jag hade gärna velat läsa lite mer om vilka behandlingar Sally fick och lite mer från hennes synvinkel, men det är ju inte hon som är författaren. Allt som allt blev jag lite besviken, boken var inte så jättefängslande som jag trodde den skulle vara med tanke på ämnet. Men är man intresserad av att läsa om psykiska sjukdomar är den definitivt läsvärd. Den får 3 pommes frites av 5 möjliga.

Vulkanutbrott och istider

Vanna Beckman och Tom Fahlén har skrivit en riktigt bra bok, som handlar om bipolär sjukdom. Korta texter om sjukdomen varvas med personers egna berättelser om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken (jag har läst många bra böcker på sista tiden!) av flera skäl. Dels är den lagom lång och lagom svår, jag tror att de flesta som läser den kan ta till sig den och bli fängslade av hur det är att vara fångad i en stormvind av manier och depressioner. Berättelserna är mer händelserika än de mest fantasifulla av skönlitterära historier. Den har även ett huvudsakligen positivt budskap som understryks av personernas egna berättelser. Om det finns ett budskap så är det nog att det går att leva ett bra liv trots en psykisk sjukdom, och jag gillar verkligen såna berättelser och jag tror att de behövs. Boken får 3.5 lyckokakor av 5 möjliga.

Döden skall du tåla

Denna bok är skriven av Karin Fossum, Norges okrönta deckardrottning som även är väldigt poppis här i Sverige. Fossums böcker brukar vara mer oförutsägbara och med mer intressanta vändningar och vinklingar än andra deckare, och det gällde även för den här berättelsen. Medan två föräldrar äter middag häller någon blod i barnvagnen där deras baby sover middag. En kvinna läser sin egen dödsannons och en man öppnar dörren för likbilen som är på besök för att hämta honom själv. En hel stad hålls i skräck av någons hemska spratt. Kommer nästa bus att bli ett med dödlig utgång? Jag läste klart den här boken på ett litet kick, den är både välskriven och fängslande. Kommissarien som utreder de hemska hyssen är en ganska stereotyp medelålders man med krångel i privatlivet, ungefär som de flesta poliser brukar vara i kriminalromaner men det är nog det enda som är förutsägbart i boken. Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en lite annorlunda och inte särskilt svårtuggad deckare såhär i slutet av semestertider. Den får 3.5 munkar av 5 möjliga.

Sense and Sensibility

Sense and Sensibility är skriven av Jane Austen och heter på svenska Förnuft och Känsla. Boken publicerades första gången 1811 och har alltså några år på nacken. Och det märks verkligen när man läser den. Jag skojar inte när jag säger att det tagit mig säkert ett år att tröska igenom den, jag har bara läst några sidor åt gången. Det beror dels på att språket är gammalmodig engelska vilket gör att det tar lite extra tid att fatta vad man läser, dels på att historien är ganska invecklad i all sin enkelhet. Med det menar jag att det inte händer så mycket på varje sida, historien förs ganska långsamt framåt. Och plötsligt har det hänt nåt viktigt men man missar det helt för den viktiga händelsen drunknar lite i alla beskrivningar.

Jag gav mig fan på att läsa klart den här boken och nu har jag gjort det. Historien är egentligen ganska bra men på engelska blir den väldigt tungläst. Vill man läsa en gammal klassiker så rekommenderar jag istället Jane Eyre av Charlotte Brontë, eller Stolthet och Fördom som är skriven av Jane Austen. Det är svårt att gradera en sån här bok men jag tycker den är för tungrodd och att det finns bättre böcker att lägga sin tid på, därför får den här 2 hjortstekar av 5 möjliga.

Udda

Udda är skriven av Sara Lövestam, mest känd för sina krönikor i QX och hennes fantastiska blogg Brudens blogg om brudar, som numera även finns utgiven som bok. Udda är Lövestams första skönlitterära bok och jag har redan läst den en gång förut, när den var med och tävlade i Bok-SM, vilket den faktiskt vann. Udda är en enormt bra historia, ett triangeldrama av bästa sort. Martin har massor av beundrarinnor men han drömmer om någonting annat, något som nästan känns förbjudet. Paula vill helst sitta instängd i sitt rum med sina bandinspelningar av partikelverb. Lelle älskar kvinnor och vill gärna ha dem som choklad - nåt att njuta av när andan faller på. Dessa tre personers historia vävs samman på ett spännande sätt och jag läste ut boken på ett par dagar - även andra gången. Definitivt nånting att ha med sig i strandbagen, om nu solen behagar komma tillbaka! Den får 4 Solero av 5 möjliga.

Baby Jane

Baby Jane är skriven av Sofi Oksanen. Berättelsen handlar inte om berättarjaget i boken utan om dennes flickvän Piki, Helsingfors tuffaste flata som får vilka brudar hon vill, men som också är lider av depression och panikångest och inte törs gå ut och slänga soporna eller gå och handla. Jag blev indragen i den här boken från första sidan, språket är fenomenalt och ju mer man läser desto mer undrar man vad som kommer att hända härnäst, vilket resulterade i att jag läste ut boken på en dag.

Det här är den bästa bok jag läst på länge, både berättelsen och språket är väldigt fängslande och berättelsen drivs hela tiden framåt utan att fastna i smetiga beskrivningar eller onödigheter. Berättelsen är inte heller förutsägbar vilket gör den spännande till sista sidan. Den ger också en väldigt verklighetstrogen bild av att älska en person som mår dåligt, för att inte tala om att omslaget är jävligt snyggt och fångar blicken på en gång. Baby Jane har en given plats i min bokhylla och blir den första boken i min lilla blogg som får 5 lyckopiller av 5 möjliga, läs den!

Jag dödade mitt barn / The Cradle Will Fall

Denna bok är skriven av Michele G Remington och hennes läkare Carl Burak. Vad boken handlar om är inte så svårt att förstå av den svenska titeln, som jag för övrigt tycker är ganska vidrig, och jag tvivlar på att Remington själv skulle ha tyckt om att boken hette så. Svennar är verkligen usla på att betitla översatta böcker.

Boken är alltså skriven av Remington, som drabbas av en djup förlossningsdepression och skjuter sin sex veckor gamla baby och därefter sig själv. Samma dag som hon lämnar sjukhuset blir hon åtalad för mord. I den här boken vill Remington berätta vad som hände och hur det kunde gå så otroligt fel.

Berättelsen ger en väldigt bra och skrämmande bild av förlossningsdepressioner och vad som i värsta fall kan hända om man inte tar dem på allvar. Att berättelsen varvas med Remingtons läkares reflektioner är ett positivt inslag, även om jag i början tyckte det var smått irriterande och gjorde berättelsen lite hackig. Jag tyckte boken var ett bra tidsfördriv men det är nog inte en bok jag kommer att komma ihåg om ett halvår, därför får den 2,5 moderkakor av 5 möjliga.

Undersökningen eller When I Woke Up this Morning I Felt so Gay

Det här är en splitterny svensk bok i flatornas bokhylla skriven av Kristina Hultman. Boken ska föreställa "uppdiktad" men är misstänkt lik Hultmans egna upplevelse av "den medelålders radikalfeministens väg in, på riktigt, i flatvärlden" (SvDs formulering). Jag hade stora förväntningar på den här boken, eftersom jag är svältfödd på böcker med flat-tema, särskilt svenska, men jag blev faktiskt gruvligt besviken. Boken är lång och den känns ännu längre. Händelseförloppet hoppar fram och tillbaka i tiden i nästan varje nytt stycke tills man inte vet varken upp eller ner, och när boken är slut känns det som ett stort "Jaha? Nu då?" Och för den som undrar vad undersökningen undersökte eller vad svaret blev, har jag inte en jävla aning. Den kändes som ett stort flumskum och vill man läsa nåt lesbiskt så rekommenderar jag Mian Lodalen eller Louise Boije av Gennäs istället. Och vill man läsa nåt queert så läs Don Kulick istället. Jag vet inte vilken målgruppen för den här boken egentligen är. Kanske människor utan nån som helst insyn i homovärlden. Men man blir inte klokare av den här boken, i alla fall inte jag. Det fanns små bitar igenkänning som lyfte boken, men det var alldeles för lite för att räcka alla 600 sidorna. Jag läste ut den på ren envishet, men slutet hade i princip kunnat vara början. Det kändes som att läsa utkast från någons dagbok, inte som att läsa en bok. Denna bok får 1 flatpalt av 5 möjliga.

Döttrarnas rike / Leaving Mother Lake

I södra Kina finns en landsdel som kallas "Döttrarnas rike". Där, vid Lugusjöns stränder, bor Mosofolket i ett samhälle som styrs av kvinnor. Några ord för "pappa" eller "äktenskap" existerar inte och varje hushåll har en matriark som överhuvud. Döttrar värderas högre än söner och egendomen ärvs från mor till dotter.

I detta Mososamhälle växer Yang Erche Namu upp. Som sextonåring lyckas hon bli antagen vid Shanghais musikkonservatorium och det blir avsparken för en fantastisk karriär som sångerska och ungdomsidol.

Yang Erche Namu har skrivit en jätteintressant bok om ett levnadssätt som skiljer sig från de flesta andra i Kina och hela världen. Jag läser gärna sanna historier och biografier och den här är definitivt en av de bättre. Jag gillar särskilt beskrivningarna av mosofolkets sexliv. De har inget äktenskap och tycker synd om andra människor som måste leva med en människa hela sitt liv. Mosokvinnorna får eget sovrum när de är vuxna nog, och de bestämmer själva vilka män de släpper in, och hur länge de stannar. De har one night stands eller längre förhållanden men männen bor kvar hos sina familjer och när kvinnorna tröttnar eller hittar en ny, hänger de en väska på dörrhandtaget så mannen vet att han inte behöver komma tillbaka nästa natt. Det är extremt oartigt att fråga en kvinna om hennes förhållanden eller sexliv, det är kvinnans ensak och inget nån annan ska lägga sig i.

Jag rekommenderar den här boken, den är perfekt till badstranden eller hängmattan. Den är inte för lång, inte för tung, den är lagom och riktigt bra. Den får 4 av 5 sommarvarma jordgubbar.

Om det så skulle kosta mig livet

Denna bok är skriven av Margaretha Sturesson. Hon skriver om sin tid i sekten Kristet Center Syd, där hon blev psykiskt och fysiskt misshandlad under 14 års tid innan hon äntligen orkade ta sig ur, efter 1.5 år på sluten psykiatrisk avdelning. Jag gillar verkligen böcker om olika sekter, det är skrämmande att se vad de kan göra med fullt friska vettiga vanliga individer, bara genom att lite vagt hänvisa till "Guds vilja". Sturesson skriver väldigt bra, fängslande men ändå lättläst. Jag rekommenderar definitivt den här boken liksom de andra böckerna som finns om sekter (t.ex. Guds barn) som verkligen lyfter fram de här vidriga institutionerna i ljuset. Boken får 4 av 5 oblater.

Slash

Slash är skriven av Guns N Roses gitarrist Saul Hudson, a.k.a. Slash, och Anthony Bozza. Den handlar framför allt om Slashs ganska kaotiska galna tid i Guns N Roses, men även lite om hans uppväxt och vad som hände efter Guns N Roses. Jag har läst böckerna om Marilyn Manson, Nikki Sixx och Mötley Crüe, och det här är ännu en i raden av rockbiografier, som är ganska poppis just nu. Jag gillar dessa typer av böcker, och även den här. De går verkligen in på djupet på vilka otroligt patetiska losers rocksnubbar är egentligen. Men det spelar ingen roll för alla snygga brudar vill ändå knulla dem, och alla andra bara kastar sprit och droger efter dem. Det är jävligt äcklande faktiskt, särskilt när man ser vad dessa rock-groupies står ut med, vissa tar vilken skit som helst så länge de får vara tillsammans med en rockkille. Det är också fascinerande vilken bra musik de här killarna kan få ur sig även när de dricker tre liter vodka om dagen och tar alla droger som finns på marknaden och några till. Jag tyckte hur som helst den här boken var riktigt bra, den får 4 av 5 haschbrownies.

Att möta flyktingar.

Att möta flyktingar är skriven av Anders Hjelm och Birgitta Angel (som avled innan denna andra upplaga kom ut). Den är kurslitteratur i min utbildning, annars är det inte troligt att jag skulle ha lånat just den här boken. Men jag är glad att jag har läst den, för jag tycker den är riktigt bra. Den vänder sig i första hand till personal inom vården och socialtjänsten, men alla som i något sammanhang möter flyktingar har nytta av den här boken. Man får en bra inblick i flyktingars livsvillkor både i sina hemländer och när de kommit till Sverige, och man får en del aha-upplevelser när man läser den. Till exempel står det mycket om man genom rit-terapi kan komma åt flyktingbarns minnen, tankar och känslor, men det står också att den inte alltid passar för muslimska barn eftersom det inte anses bra att rita av människor (tänk Muhammed-teckningar). Det står också att tvärt emot vad ens stereotypa uppfattning kan få en att tro har många flyktingbarn som kommer till Sverige problem med övervikt och fetma. Den här boken var riktigt bra om man är lite intresserad av ämnet. Den var uppdelad i många korta kapitel och språket var lättläst, och dessutom var den inte ens 300 sidor lång. Jag ger boken 3.5 blåa bumlingar av 5 möjliga.

Diagnos Duktig - handbok för överambitiösa tjejer.

Diagnos Duktig är skriven av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, och är en handbok för tjejer som ångar på i 110% från dagis till sjukhussängen, där de så småningom hamnar på grund av utbrändhet, som idag heter utmattningsdepression. Jag kände igen mig rätt mycket i boken. Känslan av att alltid måsta vara bäst för att över huvud taget duga och av att man måste vara lyckad, annars är man misslyckad. När jag var typ 17 klippte jag ut en bild från en tidningsartikel om utbrändhet och klistrade fast den på min garderobsdörr. Texten löd: Lyckas eller DÖ. Så visst, jag känner absolut igen mig. Och jag tycker boken tar upp ett extremt viktigt ämne och att alla duktiga flickor borde läsa den och kanske få lite större självinsikt. Men problemet är att förutom en sund självinsikt tillför boken inte så himla mycket. Känslan när man har läst den är "jahapp, jag är en överambitiös duktig flicka - nu då?" Det är alltså nu jag ska vilja göra nåt åt det och lära mig nåt av exemplena i boken, men det gör jag inte. Jag vill fortfarande vara lyckad för att undvika att bli misslyckad. Ett plus är att boken är ganska kort, så om du är en riktigt duktig flicka som är alldeles för upptagen för att läsa böcker, så hinner du i alla fall klämma in den här. Boken får 2.5 Dumleklubbor av 5 möjliga.

Fruset Offer/Forty Words for Sorrow

Första boken jag läst är Fruset Offer av Giles Blunt. Originaltiteln är Forty Words for Sorrow, vilket är en enormt mycket bättre titel. Som man kanske anar är det en deckare. En indianflicka hittas död i ett fruset gruvschakt i en småstad i Norra Kanada, och John Cardinal och Lise Delorme får i uppdrag att utreda mordet, och se om det har sammanband med andra ungdomar som försvunnit spårlöst i trakten. Men samtidigt bär Cardinal, som kriminalare i deckare ofta gör, på en massa problem i sitt privatliv, som strular till det ganska ordentligt för honom i utredningen.

I vissa deckare får läsaren gissa vem mördaren är ända fram till sista kapitlet. Så är det inte i denna bok, här får man veta vem mördaren är nästan direkt, men boken är lika spännande för det. Jag har aldrig läst nåt av Blunt förut men jag tyckte det här var en riktigt bra deckare, både själva huvudhistorien och sidohistorien om krimnalare Cardinal. Jag önskar att de svenska översättarna slutade hitta på så lame ass svår-ihågkomna titlar på böckerna, men i övrigt får boken 3,5 Mariekex av 5 möjliga.

To Read or Not to Read - That is the Question!

Nu har jag kirrat en ny blogg. I den ska jag skriva om böcker som jag läser, och inte läser, just nu. Den här bloggen är till för min egen skull, för att jag ska komma ihåg lite vad jag läst och vad jag tyckte om boken. Eftersom jag varit en boknörd ända sedan jag smygläste Läslusen- och Pollux-böcker med svidande ögon i skenet av nattlampan så har jag hunnit läsa en hel del under mina snart 24 år, så jag tänkte städa upp min läsupplevelse lite grann. Kanske kommer den här bloggen inte bli intressant för en enda kotte förutom mig själv, men det är lugnt. Och om nån skulle hitta ett eller annat boktips (eller bokvarning) så är ju det bara bra.