Någon sorts frid & Bittrare än döden.

Dessa två deckare är skrivna av systrarna och är lite annorlunda jämfört med andra deckare jag har läst. Huvudpersonen i dessa deckare är inte en polis utan psykoterapeuten Siri.
Detta är handlingen i Någon sorts frid, som är den första boken:
En dag hittas en av Siris patienter död i vattnet utanför hennes hem. Polisen finner ett självmordsbrev där flickan tackar Siri för att ha hjälpt henne inse hur meningslöst livet är. Siris värld rasar samman. Är hon verkligen så dålig på sitt jobb? Eller finns det en annan förklaring? Siri börjar få en otäck, smygande känsla av att någon förföljer henne. Att någon därute i mörkret utanför stugan vill henne illa.

Och detta är handlingen i bok nummer två, som är en uppföljare men även kan läsas fristående:
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer, och under ett antal mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

Jag valde att recensera båda böckerna på en gång för jag tyckte de var ganska likartade, på ett positivt sätt. De här böckerna skiljer sig från andra deckare eftersom polisarbetet inte har en så viktig roll i själva handlingen, utan att det mest handlar om människans mörkare sidor och varför människor handlar och tänker på olika sätt - vilket passar som handen i handsken för en psykologinörd som jag! Jag tyckte båda dessa böcker var riktigt bra och spännande, jag läste ut dem på nolltid och jag rekommenderar dem för alla deckarfans och till den som vill fördriva regniga sensommardagar som den här! Böckerna får båda 4 kanelbullar av 5 möjliga.

Snälla pappa, nej / Please daddy, no.

Det hörs redan på titeln vilken typ av berättelse det här är. En riktigt tragisk berättelse av Stuart Howarth, om hans uppväxt med en missbrukade, misshandlande och sexuellt utnyttjande pappa. Den här boken liknar i mångt och mycket andra böcker som tar upp liknande ämnen: tragisk uppväxt i fattig familj, massvis av lidande och grymhet och det som är mest svårt att förstå för läsaren: omvärlden som ser allt och gör ingenting. Den här boken var precis så sorglig och hemsk som man kan ana, men den var inte särskilt minnesvärd. Det var ett par veckor sen jag läste ut den och historien börjar redan bli en i mängden för mig. Därför får den bara 2 popcorn av 5 möjliga, men om man gillar att ta med sig hemska historier (Pojken som kallades det med flera) i hängmattan så kan man även ge denna bok en chans.

Blondie

Blondie är skriven av Birgitta Andersson. Det är en självbiografi som handlar om Blondie, som på sin tid blev känd som Sveriges gansterdrottning. Såhär står det på bokens baksida:

Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva.
Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång.
Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen av en långtradarchaufför som gett henne lift.
Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm.
Som trettonåring är hon fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar.
Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till Sveriges gangsterdrottning.
Hon kommer att tillbringa sexton år av sitt liv på olika institutioner, alltifrån flickhem, ungdomsvårdsskolor och psykiatriska kliniker till slutna avdelningar på såväl mentalsjukhus som kvinnofängelset Hinseberg.
Hon heter Birgitta Blondie Andersson och har levt ett liv som de flesta människor inte kan föreställa sig ens i sin vildaste och mörkaste fantasi.

Den här boken grep mig från första sidan och släppte inte taget om mig förrän den var slut. Tempot är snabbt och språket är brutalt och skoningslöst, precis som det ska vara när historien är så sorglig och hemsk som den här. Blondies liv spårar ur redan från början, och forsätter på samma sätt. När man inte tror att det inte kan bli värre - så blir det det. När man tror att situationen aldrig kommer att reda upp sig - så gör den det. Det är en fantastisk berättelse om en fantastisk person, en riktig "mot alla odds-historia". Jag läste ut den här boken i ett nafs och jag rekommenderar den definitivt. Boken får 4 regniga sommardagar av 5 möjliga.

Dexter: dunkla drömmar / Darkly Dreaming Dexter

Dexters dunkla drömmar (töntigaste översättningen någonsin?) är skriven av Jeff Lindsay, och handlar om den empatibefriade seriemördaren Dexter. Och ja, det är samme kille som i tv-serien. Jag har sett några avsnitt av tv-serien och jag har aldrig fastnat för den. Jag tycker faktiskt att Dexter är jäkligt ointressant. Så jag tänkte ge boken en chans och se om jag blev mer fast i den. Men nix, det blev jag inte. En seriemördare som jobbar för polisen är i och för sig en väldigt intressant idé, men jag har väldigt svårt för böcker och serier där jag verkligen inte tycker om huvudpersonen. Och Dexter går inte att tycka om, för det finns ingenting sympatiskt med honom. Terminators är gosigare och lättare att relatera till, och det gör att hela konceptet tråkar ut mig. Jag orkar liksom inte bry mig och mot slutet hoppas jag helt enkelt att Dexter ska åka fast och helst dömas till döden så jag slipper läsa om honom mer.

Om DU däremot är fast i tv-serien Dexter tror jag absolut att du skulle gilla den här boken, jag tycker skrivspråket och stämningen i tv-serien är väldigt lika vilket är positivt. Så om du gillar Dexter, ge den här boken en chans. Den är dessutom väldigt lättläst. Men av mig får den 1 blodpudding av 5 möjliga.

En liten bok om ondska.

En liten bok om ondska är skriven av Ann Heberlein, och boken är verkligen väldigt liten; mindre än en pocketbok. Ändå tog den lång tid för mig att läsa. För även om den är liten är den fullproppad med ord som väcker tankar som jag ibland var tvungen att ligga och fundera på en lång stund efter att jag hade läst dem. Det här är alltså en bok som intas bäst i små doser. I boken ställer Heberlein de evigt relevanta frågorna: finns ondska? Finns det onda människor, eller är det helt vanliga människor som under vissa omständigheter utför onda handlingar? Och finns det i så fall goda människor? Var Hitler ondare än Fritzl, eller var båda offer för sina omständigheter?

Dessa och en massa andra frågor väcks, och svaret, för det finns faktiskt ett slags svar även om det inte är en absolut sanning, är definitivt värt att läsa till slutet för. Det här är kanske ingen bok för lata dagar i hängmattan för den är inte så lättsmält som formatet får en att tro, men det är absolut en av de bättre böcker jag läst. Så läs den, i hängmattan eller var du vill! Den får 4 Hubba Bubba av 5 möjliga.

Det ska bli ett sant nöje att döda dig

Jag har läst väldigt väldigt många sanna berättelser om människor som blivit utsatta för det mesta, men just den här berättelsen, skriven av Magdalena Graaf, stack verkligen ut ur mängden för mig. När jag slog igen boken tänkte jag faktiskt: Wow, Magdalena är min idol! Jag blev väldigt berörd av den här berättelsen eller rättare sagt av Magdalena. Det här är bokens handling, i korthet:

Vad som till en början var ungdomlig familjelycka med en omtänksam om än kriminellt belastad man övergick snart i misshandel och fullständig terror. Magdalena Graaf skildrar trovärdigt och med den inlevelse som bara egna erfarenheter kan ge, hur hon till slut lär sig att leva med makens våldsamma raserianfall, trots att de utgör ett dödligt hot. Hon ber inte om medlidande, utan beskriver osentimentalt och rakryggat hur den unga Magdalena sakta bryts ner. Hon visar också vilken betydelse stödet från föräldrar och vänner haft för att ge historien ett lyckligt slut.


Den här boken är verkligen läsvärd av flera skäl. I synnerhet slutet är fantastiskt att läsa. Jag gillar att boken är skriven på ett rakt sätt, det känns inte som en snyfthistoria som plockar tycka synd om-poäng. Och sensmoralen, om man nu kan kalla den så, är ju bara kanonbra. Tänk vad en bröstförstoring kan göra för en människa! Hur som helst, boken får 4 av 5 mandelflarn och den rekommenderas!

Men vi knullar ju ändå inte

Den här boken är skriven av Ann Söderlund, och den var ganska förvirrande från början till slut. Boken är en samling små kåserier, eller vad det nu kallas, om Ann Söderlunds vardagsliv. Den beskrivs överallt som hejdlöst rolig och med hög igenkänningsfaktor, och där håller jag faktiskt inte med. Jag tyckte hela tonen i boken var lite ansträngd, som om Ann verkligen verkligen vill vara rolig och ha hög igenkänningsfaktor, men för mig framkallade den här boken några småleenden på sin höjd. Boken har ingen särskilt röd tråd utan jag känner mig ganska förvirrad, och hälften av grejerna som jag antar ska framkalla "igenkänningsfaktorn" går i alla fall mig spårlöst förbi. Det roligaste i boken var beskrivningen av hur det känns att vakna upp med en djungelvrål mellan skinkorna. Boken var tunn, bara ungefär 150 sidor, så har man inget bättre för sig kan man ju slå ihjäl några timmar med den. Det kanske är det som är problemet, det blir liksom lite för kort och ytligt, jag känner mig inte engagerad i Ann och hennes celluliter och hela läsupplevelsen blir varken hackad eller malen.

Jag kanske tillhör helt fel målgrupp eller åldersgrupp och att det är därför jag inte uppskattade den här boken så mycket, men om boken är tillräckligt välskriven så borde inte det spela någon roll. Jag tycker att man istället kan läsa exempelvis Annika Lantz bok 9½ månad. Den boken var både rolig, skrämmande och hade för mig en hög igenkänningsfaktor även fast jag inte har fått barn och upplevt min fitta som en köttsallad. Vill ni fördjupa er i det begreppet, läs boken! Ann Söderlunds bok får däremot bara 2 semlor av 5 möjliga.

Onämnbar kärlek / Unspeakable Love

Onämnbar kärlek är skriven av Brian Whitaker, och handlar om hur det är att leva som gay i mellanöstern. Jag tyckte ämnet var extremt intressant eftersom jag knappt visste någonting om det sedan innan, och det blev bara mer och mer fascinerande och väckte fler frågor ju mer jag läste. Jag visste till exempel inte att det är Egypten som är ett av de mest nitiska landen vad gäller att förfölja homosexuella, och att Libanon är ett av de länder där det är "lättast" att leva som gay. Jag visste heller inte att det många gånger är lättare att leva som lesbisk eftersom lesbiska många gånger är helt "osynliga", både i lagstiftningen och i vardagslivet, de finns helt enkelt inte i människors ögon och därför kan de leva lesbiskt "under radarn" (jag vet, det blir många citationstecken!) utan att väcka misstankar eller anstöt. Jag hade heller inte trott att många homosexuella inte vill kämpa för sina rättigheter eftersom de tycker att de lever bra liv i hemlighet och i skymundan, samtidigt som de är rädda för att om debatten om homosexuellas rättigheter väcks så kan det till och med leda till en strängare och mer inskränkt lagstiftning eller en betydligt hårdare tillämpning av de lagar som redan finns...

Det här är bara några av de ämnen som Whitaker tar upp, och det finns många fascinerande aspekter av hur det är att leva som HBT-person i mellanönstern. Jag kan erkänna att jag hade många förutfattade meningar innan jag läste den här boken. Några blev bekräftade och några kan jag nu göra mig av med. Hur som helst så tycker jag boken är riktigt bra, djuplodande men ändå lättläst, och den täcker allt från lagstiftning, medias bild, religion och sexualitet och helt vanliga människors syn på homosexuella. Rekommenderas verkligen! Boken får 4 kebabspett av 5 möjliga.

Homofamiljer

Homofamiljer är skriven av journalisterna Cecilia Strömberg och Sara Stenholm. Boken innehåller dels 12 intervjuer med personer som på något sätt lever i homosexuella familjekonstellationer. Både flator som inseminerat, bögpar och flatpar som skaffat barn tillsammans, barn som växt upp med homosexuella föräldrar och några kombinationer till. Andra delen av boken innehåller "hårdfakta" för homosar som vill skaffa barn och beskriver väldigt utförligt olika möjligheter och svårigheter med att bilda familj som homosexuell, eller bisexuell i ett homosexuellt förhållande för den delen. År 2003 blev homosexuella äntligen godkända att prövas som möjliga adoptivföräldrar, och boken kom ut 2004. När boken kom ut hade tyvärr inga homosexuella par blivit godkända som adoptivföräldrar av något givarland, och vissa pessimister uttalade sig till och med i boken att de aldrig trodde att så skulle ske heller, i alla fall inte inom 10 år.

Men nu, sju år senare, så vet jag om åtminstone ett homosexuellt par som adopterat en liten pojke från Kina för inte så länge sedan, och jag tror inte de är de enda. Yes we can, säger jag bara! År 2004 hade dessutom homosexuella par inte rätt till insemination på klinik utan var tvungna att vända sig till kliniker i utlandet. Men redan 2005 ändrades lagen, så nu får kvinnliga par insemineras på klinik lika väl som heterosexuella par. Det är rätt häftigt att utvecklingen ändå gått såpass fort, och det är kul att läsa en bok som är lite "efter" och inte helt uppdaterad, det känns extra kul med alla dysterkvistar som uttalar sig negativt om homosexuellas rättigheter och möjligheter. Det kan de ta och äta upp nu.

Boken var lättläst, intressant, och tog verkligen upp många olika perspektiv, och den ger väldigt bra information som ju nu tyvärr är rätt så ouppdaterad. Men då kan man ju alltid googla. Intervjuerna var hur som helst det intressantaste i boken, jag är jättefascinerad av hur exempelvis flatpar och bögpar får ihop livet och vardagen med gemensamma barn, särskilt när ett eller båda paren separerat och skaffat nya partners...det blir många människor att ta hänsyn till!

Jag rekommenderar den här boken till alla, den ger bra information och en bra och ärlig inblick i alla möjligheter och svårigheter för den nyfikna läsaren. Jag ger boken 4 flatpaltar av 5 möjliga.

Bedragen / Betrayed

Bedragen är skriven av Lyndsey Harris, och liknar faktiskt ingen berättelse jag någonsin läst tidigare. Det är en verklig berättelse skriven av modern till en flicka som i boken kallas Sarah. Sarah Harris är en helt normal flicka, men när hon är sex år så förändras allt. Sarah börjar klippa och skära sönder familjens ägodelar, försöker förgifta sina vänner och familj, stjäl och ljuger oupphörligt. Det hela urartar tills Sarah inte längre är välkommen i skolan eller hos sina vänner - alla är för rädda för vad hon kan göra. Lyndsey får ingen hjälp av varken skolan, socialen eller barnpsykiatrin, och hon blir allt mer förtvivlad över situationen. Den enda hon har att vända sig till är sin man och sin bästa vän. Men en dag kommer telefonsamtalet som förändrar allt.

Jag har läst många hemska böcker om barn som lever hemska liv och blir utsatta för grymma saker. Men den här boken var extremt jobbig att läsa, vissa sidor skummade jag faktiskt. Det sämsta med boken är faktiskt att baksidan avslöjar alldeles alldeles för mycket, mycket mer än vad jag skrivit om boken här ovan. Det förstör läsupplevelsen väldigt mycket så om du kan låta bli - läs inte på baksidan! Det är väldigt irriterande. I övrigt är boken väldigt bra och den liknar som sagt ingen jag tidigare läst, men man blir otroligt frustrerad på Lyndsey som känns outhärdligt jobbig och naiv genom hela boken. Jag rekommenderar den i alla fall definitivt. Den får 3.5 cupcakes av 5 möjliga.

Det fördolda

Det fördolda är skrivet av Mikael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Det är den första boken i en serie om kriminalpsykologen Sebastian Bergman. Sebastian Bergman är en riktig skithög som är expert på att stöta bort alla människor som försöker komma honom nära, utom när det gäller att få dem i säng för en natt. Av en tillfällighet hamnar han i utredningen om sextonårige Roger, som hittats i ett kärr norr om Stockholm med hjärtat utslitet ur kroppen. Är det ett ritualmord, eller är det något annat som ligger bakom?

Den här boken var riktigt bra, välskriven och fängslande. Det är ganska irriterande att läsa en bok där huvudpersonen är såpass vidrig som Sebastian Bergman, men historien är riktigt bra och i alla fall för mig oförutsägbar. Ny information släpps i precis lagom tempo så jag inte kan lista ut vem mördaren är i förväg, vilket är lite för lätt i vissa kriminalromaner. Jag kommer definitivt att läsa uppföljningen på denna bok och jag rekommenderar den till andra som uppskattar en riktigt bra deckare. Den får 3.5 skogshallon av 5 möjliga.

I ondskans spår/ Aftermath

I ondskans spår är skriven av Peter Robinson, och är en riktigt klassisk kriminalroman. Vad som verkar vara ett vanligt familjegräl visar sig vara något mycket värre. Hemma hos Lucy Payne och hennes make Terrence finner man början till lösningen på ett flertal unga flickors försvinnanden, men svaret kanske inte är så enkelt som man först tror. Överkommissarier Alan Banks och hans kollegor börjar gräva i historien och upptäcker fler och fler mörka hemligheter...

Den här boken var en bra deckare med den obligatoriska buttra polisen som förstås har minst lika mycket problem i sina privata relationer som han har med att lösa sina fall. Det ingår även en profilerare vilket jag uppskattar i böcker, då blir det lite mer fokus på psykologiska processer hos mördaren och offren, och inte bara det vanliga rabblandet av blodanalyser och fingeravtryck som jag lätt blir uttråkad av. Det är kul att se på CSI, inte lika kul att läsa om det, enligt mig. Boken var inte exceptionell på nåt sätt och den kommer nog att försvinna ur mitt minne ganska snabbt, men den var absolut välskriven och med en bra historia. Den är helt klart läsvärd. Den får 2.5 popcorn av 5 möjliga.

På Y-fronten intet nytt

...eller jakten på den nya mansrollen, heter Peter Erikssons bok som handlar om just mansrollen. Hur går det ihop att män har sämre betyg men högre lön än kvinnor? Varför är de flesta män mer rädda för bögar än för att råka ut för en bilolycka? Är manligheten i kris?

Det här är bara några av de frågor som diskuteras på hundratals olika sätt, och som Peter Eriksson försöker besvara på det allra bästa sättet: ett jävligt roligt sätt. Den här boken är jättesmart, välskriven, grymt rolig, och den ger aha-upplevelser i varje kapitel. Det här är den sortens bok som jag läste ut på rekordfart samtidigt som jag försökte lägga ifrån mig den så mycket som möjligt för att den inte skulle ta slut så himla fort. Jag rekommenderar verkligen den här boken för både kvinnor, män, och allt däremellan oavsett om man tror att manligheten är i kris eller ej, och jag kommer definitivt att läsa om den nån gång. Följande citat från sidan 48 i boken säger ganska mycket om tonen i boken:

Historiskt sett har kvinnor ofta tagit över mannens sysslor i tider av krig, med lyckat resultat. Nu bryr de sig inte längre om att vänta på att det ska bli krig. I dag ser vi kvinnor som är domare, biskopar, presidenter, elitsoldater och självmordsbombare. De boxas, flyger rymdskyttel, leder multinationella företag, jagar vilda djur, försummar familjen, tittar på Sportextra, rånar och mördar, kollar vad det var som lät på nedervåningen mitt i natten, försörjer sin man, kör för fort, bär ner tunga kartonger från vinden, tar bort spindlar från badrummet, drar hem one night stands (och struntar i att ringa dem sen), torterar krigsfångar - ja, allt det där som män brukar göra. Utom att få för tidig utlösning.

Den här boken var helt enkelt kanonbra, och den får 5 speedos av 5 möjliga. Läs den!

Hypnotisören / Paganinikontraktet

Hypnotisören och Paganinikontraktet är skrivna av Lars Kepler. Anledningen till att de får samma recension är att jag tycker att det positiva och det negativa är ungefär samma med båda böckerna. Hypnotisören handlar om en hypnotisör som lovat att aldrig nånsin hypnotisera någon igen, vars som blir kidnappad. Varför vill han inte hypnotisera, och har sonens försvinnande något med det att göra? Paganinikontraktet är lite gormigare att förklara utan att avslöja för mycket, men det handlar i alla fall om vapenhandel och två människor som blir förföljda av en okänd person som vill mörda dem, och om vad ett Paganinikontrakt faktiskt är för något.

Att läsa dessa böcker var väldigt speciellt, lite som att läsa en actionfilm. De var verkligen inte tråkiga, snarare tvärtom. Det hände faktiskt för mycket. Det blev lite väl otroligt, lite väl utspårat, lite väl mycket på samma gång. Det kändes inte helt trovärdigt för mig, och det var också såna typer av händelser som passar bättre i en film men som inte riktigt gör sig rättvisa i en bok. Som explosion efter explosion efter krasch, och såna saker. Personerna i böckerna kändes också ganska färglösa och inte så trovärdiga. Båda de här böckerna var, för mig, för mycket av det goda. Eller det onda, rättare sagt. Men de var aldrig tråkiga och jag var ändå hela tiden nyfiken på hur de skulle sluta. De får därför 3 räkcocktails av 5 möjliga.

Still

Still är skriven av Hassan Loo Sattarvandi. Det här är en sån bok som får mig att undra: får vem som helst skriva en bok? Boken handlar om några killar som driver omkring och röker på och har allmänt tråkigt. Vad som händer sedan vet jag faktiskt inte, men andra recensioner jag läst avslöjar att det inte är så himla mycket. Nej, jag orkade inte läsa ut den här boken, inte ens nästan. För det första var språket så irriterande att jag nästan fick krupp. Det. Finns. Inga. Punkter. Inga. Punkter! Boken är bara ett oändligt oengagerande rabblande som aldrig verkar ta slut, och jag tycker faktiskt att livet är för kort för att slösas på sånt. Så om någon har läst den här boken, avslöja gärna slutet för mig, gärna med en kort notis om vad bokens poäng är. För jag har faktiskt ingen aning. Boken får noll pitabröd av fem möjliga. Punkt och slut.